ANNAS HJÄLTAR

...är en återkommande krönika i Sveriges enda och världens äldsta jazztidskrift OrkesterJournalen.

Där skriver Anna Berglund

om kvinnor i jazzhistorien.

STÖD GÄRNA ORKESTERJOURNALEN MED

EN PRENUMERATION OCH HJÄLP TILL ATT HÅLLA SVERIGES JAZZLIV LEVANDE!

Thelma Terry

Mary Lou Williams

Toshiko Akiyoshi

Sophie Tucker

Marian McPartland

Melba Liston

The International Sweethearts of Rhythm

Sister Rosetta Tharpe

Clora Bryant

Vi Redd

Dorothy Fields

Astrud Gilberto

Emily Remler

Regina Carter

Jane Ira Bloom

Mary Lou Williams

Publicerad i OrkesterJournalen nr 1 2016
 
Mary Elfrieda Scruggs föddes 1910 i Georgia och lärde sig spela piano av sin mamma. Hon hade absolut gehör och började spela professionellt vid sju års ålder. Ett avgörande ögonblick var när hon såg Lovie Austin spela piano med vänster hand och dirigera fyra manliga musiker med högerhanden: “I said to myself "I'll do this one day.” Later on … I'd play all night with my left hand and write new arrangements with my right.”

 

Tjugo år gammal bestämde hon sig för att flytta till Kansas City. Där blev hon en självklar del av swing-scenen som Mary Lou Williams. Startskottet för karriären var när hon spelade, komponerade och arrangerade för gruppen Clouds of Joy. Snart skickade hon kompositioner och arrangemang till alla de stora orkestrarna, alltså till bland annat Duke Ellington. 1941 lämnade Williams Kansas City och bosatte sig i New York. Hennes hem i Harlem blev ett andra hem för många musiker. Redan i Kansas City hade Williams legat i framkant, hon spelade vad hon själv kallade “soundbaserade ackord”, out, och kallades till och med avantgarde. Duke Ellington ska ha sagt “Mary Lou Williams is perpetually contemporary. Her writing and performing are and have always been just a little ahead throughout her career.” Monk och Bud Powell är bara några av de musiker som tog med sig sina kompositioner hem till Williams för att hon skulle lyssna och ge feedback. 

 

Williams spelade alltså mer än bara swing och bebop. 1945 skrev hon Zodiac Suite, de tre första delarna i förväg och de nio resterande improviserade hon på plats i egna radioshowen som gick en gång i veckan. “You might call that real jazz composing” ska Williams ha sagt. Senare det året arrangerade hon om materialet för the New York Philharmonic och tre delar spelades i Carneige Hall med Williams som gästartist. Det var en viktig händelse i mötet mellan jazz och symfoniorkester. Williams var också den första jazzkompositören som skrev musik för att användas i religiöst syfte. Motsättningen mellan religionen och livet som jazzmusiker gjorde att Williams pausade från musiken i ett par år. 1957 bestämde hon sig för att katolicismen inte krockade med musiken och gjorde comeback tillsammans med Dizzy Gillespie på Newport Jazz Festival. Senare startade hon Mary Records, som sägs vara det första skivbolaget grundat av en kvinna. Hon fortsatte spela, undervisa och sprida jazzens budskap till sin död 1981. Williams skrev över 350 kompositioner och är en av de få musiker som levde och verkade under jazzens alla eror. Hon stod mitt i jazzens centrum under ett halvt sekel. Varför gör hon inte det i våra historieböcker?

Toshiko Akiyoshi​

Publicerad i OrkesterJournalen nr 2 2016

Jag tror att de flesta av OrkesterJournalens läsare någon gång har lyssnat på Oscar Peterson. Många har säkert också bläddrat i jazztidskriften Down Beat. Och Berklee College of Music, som sedan femtiotalet utbildat jazzikoner som Kurt Rosenwinkel och Terri Lynne Carrington, är nog bekant för många. Men lika många har förmodligen inte koll på pianisten Toshiko Akiyoshi. Trots att hon också utbildat sig vid Berklee, vunnit Down Beats Critic's och Reader's Poll nästan trettio gånger, blivit nominerad till fjorton grammisar och gett ut ungefär en skiva om året i nästan femtio år på skivbolag som Columbia och Verve.

Det var just pianisten Oscar Peterson som upptäckte Toshiko Akiyoshi. Under en turné i Japan 1952 hörde han Akiyoshi spela och övertygade jazzmecenaten och skivbolagsdirektören Norman Granz att spela in henne. 1953 släpptes debutskivan Toshiko's Piano där tjugofyraåriga Akiyoshi spelar tillsammans med Oscar Petersons band. 1956 flyttar hon från Japan till Boston för att studera på Berklee. Akiyoshis kompositioner och pianospel har ofta en egensinnig struktur och är gärna influerade av både japanska instrument och harmonier. Hon får särskild uppmärksamhet för sina storbandsarrangemang och nämns tillsammans med giganter som Duke Ellington och Gil Evans. En stor del av Toshiko Akiyoshis karriär är just storbanden: Toshiko Akiyoshi – Lew Tabackin Big Band och Toshiko Akiyoshi Jazz Orchestra featuring Lew Tabackin. I över trettio år arrangerade hon allt och skrev nästan all musik för banden. De släppte tjugotre album och spelade på kult-klubben Birdland en gång i veckan under mer än sju år. 2003 spelade de för sista gången, dels för att Akiyoshis storbandsmusik bara fick släppas i Japan och inte i USA men också för att hon ville fokusera mer på sitt pianospel än på komponerandet och arrangerandet. Idag är hon åttiosex år gammal, bor i New York och spelar mest solopiano.

Jag hade själv aldrig hört talas om Toshiko Akiyoshi, innan jag på eget initiativ började leta efter kvinnor i jazzhistorien. Det var som att vända på en sten och hitta ett myrbo under. Det kryllar av kvinnliga jazzmusiker, under hela nittonhundratalet – precis som nu, och det finns massor av lättillgänglig information om dem. (Vill man veta mer om just Toshiko Akiyoshi finns till exempel dokumentärfilmen Jazz Is My Native Language och självbiografin Life With Jazz.) Trots detta fick jag senast förra veckan frågan: men det fanns väl inte så många kvinnor som spelade jazz på den tiden? Jo, det fanns. Hur många som helst. Bara man vänder på stenen.

Sophie Tucker

Publicerad i OrkesterJournalen nr 3 2016 

I år är det femtio år sedan Sophie Tucker dog. En vokalist och underhållare som rörde sig mellan jazz, cabaret och musikal. På Broadway, och senare i livet, i teve och radio. The most underrated jazz singer that ever lived, enligt Tony Bennet. Känner man till Sophie Tucker ser nog många framför sig en kurvig blond kvinna med sidenblåsor och paljettsläp, cigaretter och champagne, och kortspel med presidenter och maffiabossar. Men innan Sophie Tucker blev Sophie Tucker var hon Sonia Kalish. Dotter till två judiska föräldrar, född under deras flykt undan förföljelserna i Ukraina. Nio år gammal började hon jobba på familjens resturang i Connecticut. Elva år senare rymde den tjugoåriga Sonia till New York och tog namnet Sophie Tucker. I New York sa branschfolket att hon var alldeles för tjock och ful för att bli jazzsångerska. Men det struntade Sophie Tucker i.

Hon började sjunga på New Yorks barer och caféer och skickade hela tiden pengarna hon tjänade hem till familjen. Som många andra vid den här tiden började Sophie Tucker på Vaudeville-scenen. Jazzen introducerade Mamie Smith och Ethel Waters för Tucker och hon blev en av de första som sjöng jazz för en vit Vaudeville-publik. 1911 började karriären ta fart på riktigt. Hon spelade då in Some of These Days som så småningom skulle säljas i en upplaga på över en miljon. En annan av Tuckers hitlåtar var My Yiddishe Momme som hon sjöng både på engelska och jiddisch och som förbjöds under Hitler-regimen. Tucker var lika mycket underhållare som vokalist och när teatrarnas guldålder gick mot sitt slut blickade Tucker mot teve, film och radio. Den mest kända filmen hon medverkade i är Broadway Melody från 1937. Vid den tiden kallades hon ”The First Lady of Show Business”, hade sitt eget radioprogram tre dagar i veckan och var ofta med på The Tonight Show och liknande teveprogram. 1963 sattes musikalen Sophie upp på Broadway, historien om hennes tidiga liv. Hon stod på scen ända till sin död, 1966 då hon drabbades av lungcancer och njursvikt.

Sophie Tucker blev en förgrundsgestalt för kommande generationer kvinnor inom jazzen. Hon visade att det faktiskt gick att ta sig till toppen som kvinnlig artist. Sophie Tucker's Five Kings of Syncopation sägs vara det första jazzbandet som leddes av en kvinna, och detta var redan på tiotalet, alltså ungefär tio år innan kvinnor fick rösträtt i USA.  

Marian McPartland

Publicerad i OrkesterJournalen nr 4 2016

Under mina år på Musikhögskolan och på olika folkhögskolor läste vi Jazzhistoria. På frågan om varför vi inte tog upp några kvinnor, svarade läraren på en av folkhögskolorna ”Det är inte mitt fel att det inte funnits några tillräckligt betydande kvinnor i jazzhistorien”. På Musikhögskolan använde man fortfarande under 2010-talet, som enda underlag, en bok på ungefär 200 sidor där de få kvinnor som lyckats få en plats fått en bild och liten textruta medan Charlie Parkers narkotikamissbruk fått nästan en hel sida.

Som tur är verkar fler och fler inse att det faktiskt funnits kvinnor. De dyker upp i gamla foton och i Youtube-klipp. Men någonstans på vägen har de skrivits ut ur historieböckerna och den bilden har fastnat. Då tänker jag på alla som var där och alla som spelade med kvinnor. Varför har ingen protesterat? Varför säger så många fortfarande ”ja men, det fanns ju inga kvinnor!” Den här krönikan är för mig ett aktivt sätt att förändra bilden av en påstådd enkönad jazzhistoria. Kanske kan du också göra något: om så bara genom att säga ”stopp!” nästa gång du hör någon säga att det historiskt sett inte funnits några kvinnliga jazzmusiker.

Nu ska den här krönikan istället handla om en av dem: Marian McPartland. Och den kommer inte att handla om varken droger eller om hennes engagemang för kvinnor inom jazz, utan om hennes konstnärsskap. Margaret Marian Turner föddes 1918 i Storbritannien. Sexton år gammal fick hon äntligen börja spela piano och hade då lärt sig så mycket musik på gehör att hon alltid föredrog det framför att spela efter noter. Hon studerade för att bli klassisk konsertpianist men eftersom hon föredrog improvisation hoppade hon av skolan och började turnera med en Vaudeville-grupp. Det var inte förrän under Andra världskriget som hon fastnade helt för jazzen, i mötet med trumpetaren Jimmy McPartland. De gifte sig och flyttade efter kriget till USA. Trots att hon var vit, kvinna och från England lyckades hon slå igenom på den amerikanska jazzscenen. Mary Lou Williams var en av hennes stora förebilder och hon blev i sin tur förebild till pianister som Geri Allen och Eliane Elias. McPartlands trio med Joe Morello och Bill Crow var hennes mest framgångsrika och de släppte fem skivor på Capitol Records. 1969 startade hon sitt eget skivbolag Halcyon Records, hon skrev också för tidningen Down Beat och ledde 1978-2011 radioprogrammet Piano Jazz där hon intervjuade och spelade med gästerna. McPartland brann också för undervisning, 1986 fick hon the Jazz Educator of the Year award och fortsatte att undervisa i jazz fram till sin död 2013.

Melba Liston

Publicerad i OrkesterJournalen nr 5 2016

En trombonist som spökskrivit arrangemang för Quincy Jones och Dizzy Gillespie och som turnérat med Billie Holiday och Count Basie. Trombonist, men också kompositör och arrangör, som under sin verksamma tid satt mitt på jazzens finhylla. Och som dessutom var den första kvinnliga trombonisten som spelade i de mest erkända storbanden mellan 1940 och 1960.

 

Melba Liston föddes 1926 i Kansas City. I sjuårspresent fick hon en trombon av sin mamma. Åtta år gammal var hon tillräckligt bra för att spela i lokalradion. När hon var elva år flyttade familjen till Los Angeles där Liston började studera för musikläraren Alma Hightower, tillsammans med bland annat Dexter Gordon. Dexter Gordon, i fint sällskap av Dizzy Gillespie och Art Blakey, var en av de musiker som ville ha Liston med i sitt band. Från 1942 kunde hon försörja sig som trombonist. Under slutet av fyrtiotalet spelade Liston, tjugo år gammal, med Dizzy Gillespie’s storband och turnerade med Count Basie och Billie Holiday. Hennes trombonspel beskrivs som lyriskt, varmt, med en fyllig ton – som om hon sjunger. Melba Liston and Her 'Bones kom ut 1958 och är det enda album som Liston gav ut i rollen som solist och bandledare. 2006 släpptes en nyutgåva av albumet, som fick mycket fin kritik och det sas bland annat att Liston för länge har ignorerats i egenskap av trombonist och kompositör. 

 

För det hon framförallt är känd för i vidare kretsar är som arrangör. Ett av hennes mest uppskattade arrangemang är på pianisten Randy Westons klassiska skiva Uhuru Africa (1961), en av de tidigaste skivorna med jazz i möte med afrikanska rytmer. Både på Uhuru Africa och Westons nästa skiva Highlife (1963) är det Melba Liston som skrivit alla storbandsarrangemang. På Highlife beskrivs hennes stil som liknande det Miles Davis och Gil Evans gjorde samtidigt, fast influerat av afrikanska rytmer istället för europeisk harmonik och melodik. 

 

Hon var aktiv som framförallt arrangör och kompositör fram till sin bortgång 1999. Allt detta gjorde Melba Liston. Samtidigt som hon kämpade med att vara en afroamerikansk kvinna i ett hierarkiskt och rasistiskt samhälle. I intervjuer säger hon att hon under hela sin karriär behövde bevisa att hon faktiskt kunde, och hela tiden styrka sina meriter. Trots det fick hon inte alltid skäligt betalt eller erkännande för verk hon skrivit.

 

Några lyssningstips för den som är mer nyfiken på Melba Liston:

Mischevous Lady (låt) – Dexter Gordon (Gordons tribute till Liston, där hon själv spelar)

My Reverie (låt) – Quincy Jones Band (där Melba har trombon-feature)

Melba Liston and Her 'Bones (album)

Uhuru Africa (album) – Randy Weston

The International Sweethearts of Rhythm

Publicerad i OrkesterJournalen nr 6 2016

Vad hände egentligen under Andra världskriget? När alla män drog ut i krig, menar jag. Tog jazzhistorien en paus? Det kan man kanske tro, eftersom det faktiskt finns en lucka där i mycket av historieskrivningen. Men svaret är nej, jazzen upphörde inte med de frånvarande männen. Den levde i högsta grad och den här krönikan kommer att handla om det kanske största bandet under den här tiden: the International Sweethearts of Rhythm. Detta historiska storband var det första ”all female-jazz band” i USA som var integrerat, med många toppmusiker ur dåtidens jazz-grädda. Vokalisten, gitarristen och pianisten Anna Mae Winburn var under en tid bandledare för the Sweethearts. Trumpetaren Clora Bryant, som spelade med Charlie Parker på legendariska Lighthouse Cafe, spelade trumpet och sjöng. Andra kända medlemmar var Ernestine ”Tiny” Davis, också trumpetare, och Vi Burnside på saxofon, båda tidigare medlemmar i Harlem Playgirls, och Carline Ray, en multiinstrumentalist som spelade med både Mary Lou Williams och Marian McPartland.

Historien om the International Sweethearts of Rhythm börjar 1937 i Mississippi, på Piney Woods Country Life School, en skola för fattiga och afrikansk-amerikanska barn. Under fyra år spelar The Sweethearts i skolans regi och turnerar så mycket att flera musiker inte har tillräcklig närvaro för att ta examen. 1941 bryter sig bandet loss från skolan och flyttar till Virginia. På Howard Theather i Washington slår gruppen nytt publikrekord: 35 000 gäster på en vecka. På så sätt rönte gruppen stora framgångar. Men när de spelade i Södern såg turnélivet annorlunda ut. Eftersom de var ett band med medlemmar av olika etnisk bakgrund bröt de mot Jim Crow-lagarna. Därför fick musikerna då bo i bussen. Saxofonisten Roz Cron berättar hur de vita kvinnorna målade sig mörkare på scen och ljög för polisen om att de hade vita föräldrar. En polisman i El Paso letade igenom Roz Crons plånbok och hittade ett foto på två vita föräldrar. Så gick det till när medlemmarna i the Sweethearts ibland hamnade i fängelse över natten. 

Giftermål, bättre betalda arbeten, dödsfall och att man helt enkelt är trött på att turnera, gör att bandet under 1946 så sakteliga börjar splittras och är helt upplöst tre år senare. Men här har något viktigt hänt. Ett band med unga kvinnor, som för nästan åttio år sedan och under brinnande krig lät jazzen bygga broar över ras- och samhällsklyftor. 

Sister Rosetta Tharpe

Publicerad i OrkesterJournalen nr 1 2017

 

Nu är det dags för en gitarrist att göra entré i Annas hjältar, som kommer att handla om den ikoniska entertainern som kallats inget mindre än ”the Grandmother of Rock”.

 

Sister Rosetta Tharpe föds 1915 i Cotton Plant, Arkansas, dotter till två bomullsplockare. Mamman, Katie Bell Nubin, var predikant, sångare, mandolinspelare och den som tidigt uppmuntrade Sister Rosetta att sjunga och spela gitarr. 1921 lämnar Katie Bell och sexåriga Sister Rosetta fadern, och åker ut på vägarna för att missionera. Så Sister Rosetta är bara sex år gammal när hon börjar turnera över hela USA. Som många andra vid den här tiden hamnar de i Chicago, som under tjugotalet är en puttrande gryta av gospel, blues och jazz! Det är också här som Sister Rosetta upptäcker och börjar spela jazz och blues. Efter ett kort och misslyckat äktenskap där hon blir utnyttjad, bestämmer Sister Rosetta sig 1938 för att ta med sig mamman och flytta till New York. Där träffar hon talangscouten John Hammond, som sägs ligga bakom både Billie Holidays och Bob Dylans genombrott. Det är John Hammond som bjuder in Sister Rosetta till att vara med i den ikoniska konsertserien ”From Spirituals to Swing” på  Carnegie Hall. Där delar hon delar scen med bland annat Count Basie, och det tar inte lång tid innan hon jammar med både Cab Calloway och Duke Ellington.

 

Hon blir snabbt en del av New Yorks musikscen och spelar ofta på legendariska Cotton Club. Som bandmedlem i Lucky Millinder & His Orchestra och förmodligen på grund av bindande kontrakt, chockar hon sina gamla gospel-fans med låtar på vågade teman, som ”I Want A Tall Skinny Papa”. Men fansen förlåter, och nu blir Sister Rosetta Tharpe den första artisten som ”spelar samma låtar i kyrkan som på nattklubb”. Hon gör också sin första studioinspelning, där hon spelar in fyra låtar på Decca Records. En av låtarna är ”That's All”, den första låten hon spelar elgitarr på och den kommer att inspirera både Chuck Berry och Elvis Presley. Fram till 1957 lever Sister Rosetta på dessa låtar och karriären börjar rinna ut i sanden. Då ringer den brittiska trombonisten Chris Barber och bjuder med henne på turné. I Storbritannien blir hon större än Chris Barber själv, och det är här, i ett regnigt Manchester 1964, som hon gör den fantastiska spelningen på en övergiven tågstation.

 

Har du inte sett videoklippet från när hon, 49 år gammal, kliver ur en hästdragen vagn i tjusig kappa och klackar, tar fram sin elgitarr och rockar gospelklassikern ”Didn't It Rain” är det hög tid att göra det nu! Hon fortsätter att spela fram till sin död 1974 då hon drabbas av en stroke.

Clora Bryant

 

1942 i Denison, Texas. När en av bröderna i familjen Bryant lämnar familjehemmet för att göra militärtjänst plockar femtonåriga Clora upp hans trumpet som blivit kvar. Clora som vuxit upp med sin pappa och två bröder har hitintills mest sjungit, framförallt i Baptistkyrkans kör, men hon blir snabbt en duktig trumpetare. Hon får flera musikstipendier till olika universitet och valet faller på Prairie View College i Houston för där finns bandet Prairie View Coeds. Med dem turnerar hon som solist både runtom i Texas men de gör också ett stopp på anrika Apollo Theater i New York.

 

Efter ett år i Houston får pappan Charles Bryant som Clora alltid kommer att se som en stor förebild och till och med som nyckeln till hennes framgång, ett nytt jobb i Los Angeles. 1945 flyttar de till Kalifornien och Clora börjar på UCLA. Där får hon sin jazzutbildning genom att lyssna på skivor och  jamma på klubbar. Det är också här som Clora introduceras för bebopen, som kommer att forma det som blir hennes sound. Ett år senare börjar hon spela med the Sweethearts of Rhythm (Annas hjältar OJ #6 2016) och kort därefter hoppar hon av skolan för att frilansa på heltid. Det är också här i Los Angeles i mitten av fyrtiotalet som Clora Bryants nära vän trombonisten Melba Liston (Annas hjältar OJ #5 2016) presenterar henne för Dizzy Gillespie. Gillespie bjuder in Bryant till att spela med sitt band och blir hennes mentor ända fram till sin död 1993. Bryant turnerar under ett år med gruppen Queens of Swing, men inte som trumpetare utan som trummis. Hon är med när de blir den första kvinnliga jazzgruppen som spelar i teve. Under sina sista år i Los Angeles spelar hon trumpet bakom både Billie Holiday och Josephine Baker. 1953 flyttar hon till New York, etablerar sig på stadens musikscen och spelar 1957 in sin debutskiva ”Gal with a Horn”. Det blir hennes enda skiva i eget namn. Hon spelar med flera av dåtidens jazzstjärnor, till exempel sägs Louis Armstrong ha stormat scenen med sitt band när hon spelade för att han var så förtjust i hennes sound.

 

Under sextio och sjuttiotalet turnerar Bryant jorden runt med en duo hon hade tillsammans med brodern och vokalisten Mel. 1989 blir Bryant den första kvinnliga jazzmusikern som turnerar i Sovjetunionen. Under mitten av nittiotalet drabbats hon av hjärtproblem och måste sluta spela trumpet. Hon ägnar sig därefter istället åt undervisning. 2002 tog hon emot the Mary Lou Williams Women in Jazz Award och förra året firade hon sin 90-årsdag i Long Beach, Kalifornien.

Vi Redd

Vid flera tillfällen har jag, förmodligen i egenskap av kvinna och vokalist, fått frågan ”varför är tjejer alltid sångerskor?” Det första jag tänker är att kvinnor inte alls alltid är vokalister. Men visst, många är det. I Annas hjältar den här gången presenterar jag en musiker som kan hjälpa till att svara på frågan.

Saxofonisten Vi Redd föddes 1928 i Los Angeles. Hon växte upp i en mycket musikalisk miljö där både familj, släkt och grannar spelade profesionellt. Tolv år gammal fick hon sin första saxofon av numera ikoniska gammelfastern Alma Hightower, som också lärde Redd att spela. Det tog lång tid innan Vi Redds pappa, den etablerade New Orleans-trummisen Alton Redd motvilligt lät Vi spela i sitt band. Jag kan inte låta bli att undra om han hade behandlat en son likadant och hur det här påverkade Vi Redds spelande i stort. I början av sextiotalet tar karriären fart på allvar. Redd spelar med Earl Hines, Dizzie Gillespie och i Count Basies band. Hon är trettiofyra år gammal och mamma till två barn när hon spelar på Las Vegas jazzfestival och beskrivs i tidningen som ”an attractive young girl”. När hon spelar med Dizzie Gillespie på Newport Jazz Festival presenterar Gillespie henne som ”...a young lady who has been enjoyed many times before...” och kommenterar hennes uppvärmning som ”close enough to jazz”. När hon spelar med Count Basies orkester vill inte Basie att hon spelar saxofon alls. Hon får bara sjunga, för annars blir de andra saxofonisterna sura. Det är Art Blakey som propsar på att Redd borde spela in ett album, men förslaget möts med skepsis – det sägs att bara två kvinnor hitintills har lyckats slå igenom på jazzscenen: Mary Lou Williams och Shirley Scott. Är det verkligen värt att ta chansen? Producenten Leonard Feather tycker det och släpper två album med Redd. Det blir två skivor med mycket sång, väldigt lite saxofon och med flera av Feathers egna låtar. Skivbolaget vill marknadsföra Vi Redd som bluessångerska. Redd själv har berättat i intervjuer att hon inte hade mycket att säga till om och att den andra skivan, Lady Soul, tyckte hon inte om överhuvudtaget. Leonard Feather säger i en intervju om Redd att ”hon är för talangfull. Är hon en jazzvokalist som spelar sax eller en saxofonist som också råkar sjunga?” Den skickliga, mångfacetterade kvinnliga musikern verkar vara för komplex att förstå.

Tillbaka till frågan. Är det så konstigt att man som kvinna väljer sången, när sången blir vald åt en? När man hela tiden behöver jobba i motvind för att man blir ifrågasatt, nedvärderad, diskriminerad eller enbart uppmärksammad på grund av sitt kön? Tyvärr är inte det här unikt för sextiotalets USA utan händer fortfarande, bland annat på jazzutbildningar i Sverige idag. Avslutningsvis funderar jag också över varför det bara är män som har frågat mig detta, aldrig kvinnor. Ett kort svar jag skulle vilja ge den som frågar är ”googla lite på kvinnliga jazzmusiker och skapa dig en egen uppfattning. Vill du verkligen veta, gör lite research.” På samma sätt som jag kan önska att det vore en man som tyckte att den här krönikan var så viktig att han ville skriva den på ideell basis.

Dorothy Fields

Publicerad i OrkesterJournalen nr 3 2019

”Starting today, we must pick ourselves up, dust ourselves off, and begin again the work of remaking America.” Ett citat saxat ur Barack Obamas installationstal 2009. Men har du koll på ursprunget? Uppmaningen kommer ursprungligen från låten Pick Yourself Up från filmen Swing Time 1936 och författaren till de bevingade orden är Dorothy Fields. Upphovskvinna till över 400 låttexter, där några av de mest kända är klassiker som The Way You Look Tonight, A Fine Romance och On the Sunny Side of the Street.

 

Dorothy Fields växte upp i New York City i en familj där nästan alla jobbade med show business. Pappan Lew var mest känd som ena halvan av den populära humorduon Weber and Fields, men var också en framgångsrik teaterproducent på Broadway. Så även Dorothys två äldre bröder: båda jobbade på Broadway, som producent och manusförfattare. För Dorothy väcktes intresset för skrivande tidigt och i skolan utmärkte hon sig  både i engelska och i kreativt skrivande. Hon tar examen 1923 men trots att resten av familjen jobbar på Broadway tycker inte pappa Lew Fields att skådespelare är ett lämpligt yrkesval för nittonåriga Dorothy. Hon jobbar därför ett tag som labb-assistent, men skickar i smyg sina texter till tidningar. Tre år senare, 1926, träffar hon J. Fred Coots (vars allra största hit är Santa Claus Is Comin’ to Town). Deras samarbete ger inte mycket, men det leder till att den då tjugotvå år gamla Fields träffar Jimmy McHugh. Genom honom blir hon anställd hos Mills Music, Inc där hon får femtio dollar för varje låttext. Ett av hennes första uppdrag är att skriva text till en komposition om Ruth Elders försök att flyga över Atlanten. Efter ett år hos Mills Music får hon och parhästen McHugh uppdraget att skriva  musiken till en show som sätts upp på legendariska Harlem’s Cotton Club - där Duke Ellingtons orkester spelar. Det är där och då de skriver bland annat I Can’t Give You Anything But Love.

 

1935 träffar Fields en annan kompositionsgigant - Jerome Kern (upphovsman till till exempel Ol’ Man River och All the Things You Are). 1936 vinner deras The Way You Look Tonight en Academy Award för bästa låt. Det var tillsammans med Jerome Kern som Fields ville genomföra sitt hjärteprojekt: en musikal om den mytomspunna skarpskytten Annie Oakley. Kern dör innan de hinner börja och blir ersatt av Irving Berlin, om vem Kern lär ha sagt ”Irving Berlin har ingen plats i amerikansk musik - han är amerikansk musik.” Musikalen får namnet Annie Get Your Gun, har premiär 1946, blir en succé och spelas över 1000 kvällar. 400 låttexter i 15 musikaler och över 25 filmer under en 48 år lång karriär lämnade Dorothy Fields efter sig när hon dog 1958. 

Astrud Gilberto

Publicerad i OrkesterJournalen nr 4 2019

När jag inte vet vad jag vill lyssna på, sätter jag på Astrud Gilberto. Det är aldrig fel. För mig personifierar hon sväng. Hon får allt att svänga kraftigt, med mycket, mycket små medel. För den som slentrianlyssnar kanske Astrud kan verka lam, monoton och färglös. Jag ser henne mer som de små tingens gud: någon som förstår hur stort något minimalistiskt kan bli. 

 

Astrud Weinert föddes i mars 1940 i Bahia, Brasilien. Hennes mor var brasilianska och pappan från Tyskland. Han undervisade i språk och litteratur och döpte således sina tre döttrar efter gudinnor ur den tyska mytologin: Eda, Iduna och så Astrud. Åtta år gammal blev Astrud en Carioca - då familjen flyttade till Rio de Janeiro. I huvudstaden träffade hon en man som också kom från Bahia - Joao Gilberto. Astrud var knappt tjugo år när de träffades för första gången. De blev snabbt ett par, gifte sig 1960 och Astrud Weinert blev Astrud Gilberto. Två år senare inspirerades Joao Gilberto och Jobim de Moraes av en vacker ung kvinna som brukade gå förbi baren där männen ofta satt, och skrev sången ”Menina Que Passa” - flickan som går förbi. Den blev förstås ”Garota de Ipanema”, Astrud Gilberto blev the Girl from Ipanema med en hel värld och 1964 vann skivan en Grammy för årets album.

 

Samma år skilde sig Astrud och Joao och Astrud flyttade till New York med parets två söner. Där hade bossa novan precis introducerats av Charlie Byrd och det var inte svårt för varken Astrud eller Joao att hitta jobb. Producenten Creed Taylor kontaktade det separerade paret Gilbertos för att spela in en version av Girl from Ipanema på engelska. Eftersom Astrud pratade hygglig engelska erbjöd hon sig att sjunga. Joao motsatte sig detta till en början men gick efter övertalning med på att spela in en version där han sjunger först på portugisiska och så fortsätter Astrud på engelska. Den versionen blev för lång för att släppas som singel och det slutar med att skivbolaget klipper bort Joaos insats. Verve släpper Astruds version av ”the Girl from Ipanema” och succén är given. Den hamnar på topp fem på singellistor världen över. Astrud blev dock inte krediterad för sin sånginsats och sägs ha tjänat ungefär 120 dollar för själva inspelningstillfället. Efter braksuccén med Ipanema var kritikerna svala gentemot Astrud. Det skrevs att hennes viskiga stämma inte var stark nog för ett helt album. Hennes första riktiga soloskiva ”The Astrud Gilberto Album” som kom ut 1965 fick ett ljummet mottagande.

 

Astrud Gilberto fortsatte dock att både spela live och att spela in. Hon skrev mycket egen musik - kändast är kanske ”A Certain Sadness”. 1992 fick hon Latin Jazz Usa Award för ”Lifetime Achievement” och 2002 fick hon en plats i International Latin Music Hall of Fame. Idag är hon 79 år gammal, fortfarande bosatt i New York och en mycket engagerad djurrättsaktivist.

Emily Remler

 

1957 föds Emily Remler på Manhattan, men hon växer upp strax norr om New York och kommer att se sig själv som en ”New Jersey-girl”. Familjen Remler är inte musikalisk men Emilys storebror har en gitarr som hon tio år gammal lånar för att sedan aldrig lämna tillbaka. Hon känner tidigt i livet ett starkt behov av att uttrycka sig kreativt: hon spelar både piano och gitarr och vill gå på konst- eller designskola. Hon växer upp med folkmusik, Rolling Stones och Beatles men när hon lärt sig alla deras låtar och gjort egna versioner av dem, börjar hon planka Eric Clapton.

 

Sommaren efter High school går Emily en kurs i indisk musik och detta blir avgörande för hennes val av College – Berklee College of Music. När hon sexton år gammal börjar på Berklee kan hon inte läsa noter och har aldrig spelat jazz. Det är efter att ha hört Paul Desmond som Remler får upp öronen för jazzen, men det är Wes Montgomery och Pat Metheny som fullkomligt omkullkastar hennes värld. Under två års tid plankar hon en Wes Montgomery låt om dagen. På Berklee träffar hon gitarristen och vokalisten Célia Vaz som introducerar Remler för den brasilianska musiktraditionen, som blir en viktig del av Remlers karriär. Arton år gammal tar hon examen från Berklee som enda kvinna bland fyrtio elever. Hon flyttar till New Orleans och infiltrera stadens musikliv. Även fast hon upplever stämningen opretentiös och att musiken är en viktig del av samhället i New Orleans är det svårt att etablera sig som kvinnlig gitarrist. Bandledare säger rakt ut att de inte skulle känna sig bekväma med en kvinna i bandet. 1979 flyttar hon från New Orleans men kommer i efterhand att prata om perioden där som den viktigaste för hennes musikaliska utveckling.

 

Efter flytten till New York börjar hon spela med Astrud Gilberto, Herb Ellis, med Nancy Wilson i Carneige Hall och efter att ha blivit gitarrlärare åt Gregory Hines bjuds hon in till att medverka i hans Ellington-produktion Sophisticated Ladies. 1981 spelar då tjugotre år gamla Emily Remler in sin debutskiva Firefly på Concord Jazz. Hon spelar på festivaler över hela landet och blir ”Guitarist of the Year” i Down Beat Magazine. Hon släpper sju album med traditionell jazz, avancerad modern jazz, bossa, fusion och elektronika. Emily Remler är 1990 en etablerad kvinnlig jazzgitarrist på toppen av sin karriär när hon trettiotvå år gammal dör av hjärtstopp, förmodligen orsakat av ett långvarigt drogberoende. 

Regina Carter

 

Ni har säkert hängt med på att Terese Lien Evenstad, den första jazzviolinisten som någonsin tagit examen från Musikhögskolan, precis släppt sin debutskiva. Inför det här numret av OJ var jag därför sugen på att djupdyka i kvinnliga jazzviolinister. Valet denna gång föll på Regina Carter. Har ni kollat på Tiny Desk Concerts på Youtube någon gång? Om inte, så är denna fantastiska konsertserie mitt hetaste tips för ruggiga höstkvällar. Det var genom Tiny Desk, som produceras av amerikanska radiokanalen NPR Music, som jag upptäckte violinisten Regina Carter. 

Regina Carter föddes 1966 i Detroit. Bara två år gammal började hon ta lektioner i klassiskt piano. Efter att med flit valt fel toner under en konsert föreslog pianoläraren att hon istället skulle byta till fiol och Suzukimetoden. Så 1970 när Carter var fyra år började hon spela fiol. Klassisk fiol var hennes huvudinstrument ända tills hon studerade vid New England Conservatory of Music i Boston, där hon bestämde sig för att byta till jazz och flytta tillbaka till Detroit. Efter examen 1985 arbetade hon mest som fiollärare, tröttnade snart på det och flyttade till Tyskland. Det är efter hemkomsten därifrån 1987 som karriären börjar ta fart på allvar. Hon börjar spela med jazzkvintetten Straight Ahead och de släpper tre kritikerrosade skivor. Nu är Carter, i alla fall i Detroit, etablerad som jazzviolinst. 1991 flyttar hon till New York för att försöka slå igenom där. På plats men ännu inte så känd, spelar hon bakom bland annat Aretha Franklin, Lauryn Hill, Billy Joel, Dolly Parton och blir fast medlem i gruppen String Trio of New York. Men det dröjer inte länge förrän hon kan ta sig fram i eget namn. 1995 släpps det självbetitlade debutalbumet och hon spelar med riktiga tungviktare som Wynton Marsalis och Cassandra Wilson.

 

1999 känner sig Carter, som spelat lika mycket klassiskt som jazz, låst i jazztraditionen på skivbolaget Atlantic. Inför tredje skivan Rhythms of the Heart byter hon därför till Verve. 2001 blir Regina Carter både den första jazzmusikern och den första afroamerikanen som får spela på Il Cannone Guarnerius, Paganinis egen fiol från 1743. Kort därefter släpper hon 2003 ett album med klassiska stycken av bland annat Ravel och Debussy. Klassisk musik är inte det enda som inspirerar Carter, hon skriver också musik med influenser från afrokubanskt, Motown och folk- och världsmusik. Regina Carter har släppt tio skivor i eget namn, den senaste i april i år: Ella: Accentuate the Positive som är en hyllningsskiva till Ella Fitzgerald.

Jane Ira Bloom

 

Jane Ira Bloom har kallats pionjär inom kombinationen live-elektronik och jazz, ballad-mästare och en av den moderna jazzens stora sopransaxofonister. Hon har också fått både en festival och en asteroid uppkallad efter sig (!), detta efter att ha blivit den första musikern som valts in i NASAs Art Program. Hennes sound beskrivs som skört, poetiskt, spontant – som kvicksilver, och att det är omöjligt att ta miste på hennes unika ton.

 

Jane Ira Bloom föddes 1955 i Boston, Massachusetts och började tidigt spela piano och trummor. Nio år gammal tog hon upp en altsaxofon och bestämde sig snart för att sopransaxen skulle bli hennes huvudinstrument. Hon studerade musik vid Yale University och blev klar med sin master där 1977. Efter studieåren startade hon det egna skivbolaget Outline Records och flyttade till New York. Från 1977 tills idag har Jane Ira Bloom på Outline Records spelat in, producerat och släppt inte mindre än sexton skivor i eget namn. På listan med medmusiker finns bland annat Kenny Wheeler och Charlie Haden. Åtskilliga gånger har hon tagit emot Jazz Journalists Award, Downbeats International Critics Poll och erhållit tunga priser som the Charlie Parker Fellowship for Jazz Innovation Award och the Mary Lou Williams Women In Jazz Award, för sin nu fyrtio år långa gärning inom jazz. Fyrtio år och sexton skivor av ständig utveckling – för Bloom letar jämt efter nya uttrycksmedel.

 

Den uppmärksammade föreställningen Unexpected Light med improviserad musik och ljussättning som hon gjorde tillsammans med en ljus-designer är ett exempel från hennes många samarbeten över konstarterna. 2015 vann hennes komposition Wild Lines, inspirerad av poeten Emily Dickinson, the Chamber Music America New York Jazz Works award. För NASA skrev hon tre originalkompositioner: Most Distant Galaxy för sopransax, live-elektronik, förinspelade ljud, bas, trummor och elektroakustisk percussion, Fire & Imagination för sopransax och kammarorkester, och Beyond the Sky för blåsorkester. Hon har också arbetat mycket tillsammans med både koreografer och bildkonstnärer. Ofta när Bloom använder sig av live-elektronik har hon effektpedaler som dubblar hennes saxofon om och om igen och målar illusionen av att det är en hel blåsorkester som spelar. Jane Ira Bloom bor fortfarande i New York, är verksam som musiker, bland annat med den psykadeliska jazzelektro-gruppen M'Lumbo, och undervisar på The New School for Jazz and Contemporary Music.

Thelma Terry

Publicerad i OrkesterJournalen nr 4 2019

1901 föds Thelma Combs i Michigan. Några år senare skiljer sig föräldrarna och mamman flyttar till Chicago tillsammans med sina tre döttrar. Där arbetar hon som sömmerska hos den förmögna familjen Runner som är med i Chatauqua-rörelsen. Chatauqua är en organisation med rötter i metodistkyrkan med stort fokus på kulturell bildning, framförallt inom teater och musik. Det är här Thelma får möjligheten att lära sig att spela ett instrument och hon väljer basen. Arton år gammal har hon blivit så skicklig att hon är första-basist i the Chicago Women’s Symphony Orchestra. Under tjugotalets början upptäckerr Thelma jazzen och börjar spela på stans alla klubbar. Det här är en tid då maffian är en oundviklig del av nöjesbranschen och Thelma spelar ofta på nöjespalatset Colosimo’s. Därifrån sköter Al Capone’s föregångare Colosimo sin verksamhet samtidigt som stjärnor som Sophie Tucker minglar i baren. 

1927 anställer MCA, the Music Corporation of America, Thelma som bandledare. Det är då hon tar sig namnet Thelma Terry, som kommer från att hon ogillade namnet ”Thelma” och föredrog att bli kallad ”Terry”. Bandet får namnet ”Thelma Terrry and her Playboys” och det innehåller bland annat en ung Gene Krupa. De turnerar över hela USA och Thelma Terry blir en nationell kändis som tidningarna kallar ”the Jazz Princess”. Men livet är inte bara lycka och framgång för Thelma Terry. I en tid där kvinnor helst inte bör arbeta och bara sköta hemmet är det svårt att bli tagen på allvar som kvinna och bandledare. Pianisten Bill Otto vittnade om att han och Terrys relation enbart fungerade på grund av att han, till skillnad från resten av bandet, lyckades hålla sig från att stöta på henne. Trots att hon ju var ”extremely attractive, even voluptuous”. En annan bandmedlem berättar att han bara var med i bandet för att han ville ligga med Terry. 1929 tröttnade Terry på att aldrig bli respekterad och ofta trakasserad. Just innan de skulle åka på Europaturné med Berlin som första stopp, gifter hon sig och meddelar däremed att det är slutspelat. Hon hoppar inte bara av, utan avskedar hela bandet. MCA blir förstås väldigt upprörda och kanske är det delvis på grund av detta som Terry möter så mycket motstånd 1936, när hon efter ett misslyckat äktenskap försöker göra comeback. Men comebacken sammanfaller också med ett USA i svallvågorna efter den stora depressionen och dessutom hade Chicago som jazzhuvudstad bytts ut till New York. Musiker vars karriärer Thelma Terrry hade gett skjuts till, som Gene Krupa och Bud Freeman, fanns ingenstans att hitta. I slutet av trettiotalet ger hon upp musiken och säljer sin bas. 

1957 går Thelma med dottern Patti på en konsert med Gene Krupa. Efter konserten träffar de Krupa som berättar att man håller på att göra en film om hans liv (The Gene Krupa Story, 1959), och så ber han om ursäkt för att Thelma tyvärr inte kommer att vara en del av filmen, trots att det var hon som drog i trådarna när han fick sitt stora genombrott. Thelma svarar ”that’s alright”. Thelma Terry dog av cancer, 64 år gammal 1966. Det finns sex kända inspelningar med Thelma Terry and her Playboys, från 1929 till 1931.