ANNAS HJÄLTAR
...var en återkommande krönika i Sveriges enda och världens äldsta jazztidskrift Jazz, före detta
OrkesterJournalen.
Där skrev Anna Berglund
om kvinnor i jazzhistorien.
Mary Osborne
Billie Davies
Lindsay Cooper
Lorraine Geller
Shirley Scott
Flora Purim
Margie Hyams
Thelma Terry
Mary Lou Williams
Toshiko Akiyoshi
Sophie Tucker
Marian McPartland
Melba Liston
The International Sweethearts of Rhythm
Sister Rosetta Tharpe
Clora Bryant
Vi Redd
Dorothy Fields
Astrud Gilberto
Emily Remler
Regina Carter
Jane Ira Bloom
Mary Osborne
Publicerad i Jazz (fd OrkesterJournalen) nr 5 2020
Mary Osborne föds 1921 i North Dakota och blir nummer tio i syskonskaran. Alla i familjen Osborne spelar. Mamman spelar gitarr och pappan som också bygger violiner upplåter sin frisörsalong till dagliga jam-sessions. Redan vid tre års ålder börjar Mary spela. Hon provar piano, ukelele, fiol och banjo. Hon växer upp i en kreativ och uppmuntrande miljö, bland annat med ett eget radioprogram där hon spelar två gånger i veckan under flera års tid. I pappans ragtimeband spelar hon banjo och under tonåren är det mest countrymusik som gäller. Hon är nio år när hon för första gången provar gitarr. ”When I picked up that first guitar, that was it. I knew that’s what I wanted to play the rest of my life.”
Den första stora förebilden blir Django Reinhardt och Mary Osborne är trots sin unga ålder snart så skicklig att hon spelar runtomkring i North Dakota. Sjutton år gammal är hon på en konsert med Al Trent Sextet och hör för första gången gitarristen Charlie Christian. Det blir ett avgörande möte. Hon tror först att hans elgitarr är en saxofon och blir fullkomligt begeistrad när hon förstår att det är gitarren som åstadkommer ljudet. Mary går tillbaka flera kvällar för att lyssna och vågar till slut gå fram till Christian och fråga om de kan spela ihop. Han ger henne lektioner och hon köper sin första elgitarr och förstärkare. Mary är fortfarande minderårig men åker ändå ut på turné med The Winifred McDonnel Trio. De får en stående show i Philadelphia och stannar där i över ett år. Där upptäcks de av skådespelaren och bandledaren Buddy Rogers som tar med trion till New York. Efter bara ett par veckor i the Big Apple har hela Winifred McDonnel Trio träffat sina framtida män och trion splittras. 1942 gifter sig Mary Osborne med trumpetaren Ralph Scaffidi. Hennes karriär blomstrar. Hon spelar med Coleman Hawkins, the Andrew Sisters och Ben Webster och alla vill ha med henne på både inspelningar och turnéer. Maken Ralph är uppmuntrande men vill inte att Osborne lämnar New York.
Under fyrtiotalet träffar Osborne producenten Leonard Feather och han ser till att hon får spela på Esquire Magazines All Star Concert i New Orleans. Konserten sänds över hela USA och Mary Osborne blir genom den en nationell kändis. 1945 bildar Osborne sin första egna trio med pianisten Sanford Gold och basisten Frenchy Couette. De blir signade av Signature Records och Decca men när både management och bokare strular rinner trion ut i sanden och deras, enligt Osborne själv, bästa inspelningar släpps aldrig. Men det går bra för Osborne ändå. Hon spelar in med Mary Lou Williams, Mel Torme och Dizzy Gillespie och gör flera egna skivor. Mellan 1955 och 1959 får hon tre barn. Under sextiotalet flyttar familjen till Bakersfield och startar en gitarrfabrik som under sjuttiotalet blir ”the Osborne Guitar Company”. Mary Osborne designar flera av gitarrerna. Men Fender dominerar marknaden och det blir för svårt att slå igenom med gitarrrer. Företaget omformas till ”Osborn Sound Laboratories” och fokuserar på musikelektronik. I Bakersfield blir Mary Osborne snabbt en integrerad del av musiklivet, hon spelar mycket live och undervisar på på Cal State. 1977 frågar vännen och kollegan Marian McPartland om Osborne vill spela in ett live-album på hennes label Halcyon. 1978 spelar Osborne på den första Women’s Jazz Festival i Kansas City. Hennes sista live-uppträdande är en bejublad konsert på Village Vanguard i New York 1991. Då är hon diagnosticerad med den cancer som 1992 kommer att ta hennes liv. Hon dör 70 år gammal i Bakersfield.
Billie Davies
Publicerad i Jazz (fd OrkesterJournalen) nr 4 2020
I den belgiska staden Brygge föds Billie Davies den tionde december 1955. Hemma spelar mamma Simone alltid jazz och klassisk musik: från Billie Holiday till Edith Piaf, Mozart, Paganini och Ravel. Simone introducerar inte bara den unga Billie för musik. Det är lika viktigt med bildkonst, poesi och teater. Billie får en gedigen hemundervisning. Kanske bidrar den till att hon senare i livet inte kommer att känna ett behov av en traditionell utbildning. Hon är tre år gammal när hennes morfar lyfter upp henne på en trumpall. För första gången får hon prova att spela det som senare kommer att bli hennes huvudinstrument. Först vill Billie varken begränsa sig till genre eller instrument. Bara tolv år gammal ger hennes ovanligt breda sångregister henne rollen som Romeo i en opera. Två år senare framträder hon för första gången som trummis. På plastburkar och plåtlock spelar hon John Lennons ”Power to the People” inför en publik på över hundra personer.
Hon regisserar, koreograferar och DJ:ar. Arton år gammal har hon etablerat sig som allkonstnär och är en naturlig del i Brygges kulturliv under 70-talet. På favoritjazzklubben Het Patriciershof blir hon introducerad för en annan typ av jazz: Monk, Cecil Taylor och Archie Shepp. Davies samlade erfarenhet av olika typer av konst och genrer gör henne till en egen och innovativ trummis när hon vid tjugofem års ålder bestämmer sig för att satsa på musicerandet på heltid. Under nästan ett decennium lever hon bohemliv och spelar över hela Europa. Hon bor en längre period i Montpellier där hon träffar och spelar med gitarristen Ricardo Baliardo, mer känd som Manitas de Plata. Davies beskriver livet i södra Frankrike som ”varmt, öppet och framkomligt för musiker.” När den amerikanska trummisen Max Roach hör av sig med en personlig inbjudan till att studera på Berklee är det bland annat att lämna det vänliga klimatet som sätter stopp. ”I percieved Boston as a grey and cold place to be and hard to survive.” Roach har skrivit i brevet att han tycker att Davies är en ”natural drummer”. Hon ser det som ytterligare en bekräftelse på att hon inte behöver någon traditionell utbildning och stärker hennes övertygelse om att fortsätta som autodidakt. 1986 flyttar Billie Davies ändå till USA. Hon känner ett starkt behov av att åka till jazzens vagga. 1987 landar hon i Oregon och spelar med musiker som Leroy Vinnegar och John Handy. Senare i livet ser hon tillbaka på den här tiden av konstant jammande på små jazzklubbar som ”the best learning school I ever had.” Under nittiotalet spelar hon in två album med bland annat Saul Kaye på gitarr. 1997 flyttar Davies till Napa, Kalifornien och kommer i nästan femton års tid att flyga under radarn.
2012 gör hon comeback och återvänder till jazzscenen med ett nytt album ”all about Love”. Skivan går bra både i USA och Kanada och Davies blir nominerad och vinner flera priser. 2016 publicerar Downbeat porträttet ”BILLIE DAVIES ’20 Years Stronger” och den belgiska trummisen som varit bortglömd under tjugo år skrivs tillbaka in i historien. Efter ”all about Love” släpper hon fyra album till. Hon har komponerat inspirerad av den danska konstnären Serge Vandercams tavlor och samarbetat med spoken word-artister. I en recension av skivan ”12 VOLT” beskrivs hon såhär ”Davies is not countering the modern jazz movement so much but rather stripping it down to it’s essence. It’s easier to think of her not as a drummer - but a tonal painter who swipes brushstrokes with her drumsticks.” Totalt har Billie Davies spelat in sju album som konstnärlig ledare, är fortfarande aktiv och bor sedan 2014 i New Orleans.
Lindsay Cooper
Publicerad i Jazz (fd OrkesterJournalen) nr 3 2020
I mars 1951 föddes Lindsay Cooper i Hornsey, North London i England. Elva år gammal började hon spela piano och snart även fagott. 1965 började hon som fjortonåring studera klassisk fagott på the Darlington College of Arts. Efter framgångar både på the Royal College of Music i London och i the National Youth Orchestra of Great Britain spåddes hon en lysande karriär som klassisk fagottist. Men under ett utbytesår i New York i slutet av sextiotalet skulle allt ändras.
När Cooper återvänder till Storbritannien 1971 blir hon en del av Canterbury-scenen som snarare associeras med progressiv rock, improvisation, jazz och psykadelisk musik. Hon slutar helt med den klassiska musiken och börjar spela både oboe och flöjt. 1973 träffar hon två andra multiinstrumentalister: Fred Frith och Tim Hodgkinson. Frith och Hodgkinson startade det experimentella rockbandet Henry Cow 1968 och nu vill de ha med Lindsay Cooper. Henry Cow blir inte bara en öppning in till en ny scen där många musiker får upp ögonen för fagottisten med det smittande scensjälvförtroendet, det utmanar också Cooper som musiker. I en intervju med the Guardian 1998 säger hon ”Henry Cow always wanted to push itself. So sometimes we would write music that we couldn’t actually play - I found that very encouraging.” Det är i Henry Cow som Coopers karrriär som kompositör tar sin början. Hennes extraordinära förmåga att lyssna på flera linjer och flera instrument samtidigt blev utgångspunkt för komponerandet och hennes musik beskrivs som komplex och melodiskt mättad. 1997 startade hon FIG - the Feminist Improvising Group tillsammans med Sally Potter, Maggie Nichols, Georige Born och Irène Schweizer. De turnerade Europa runt under flera år och gjorde bland annat performance-konserten Oh Moscow, en sång-cykel med text av Sally Potter om ett splittrat Europa under Kalla kriget. Oh Moscow spelades in 1989 med bland annat vokalisten Phil Minton och slagverkaren Marilyn Mazur.
Cooper var under hela sin karriär politiskt aktiv, hon tog ställning för kvinnors rättigheter i en bransch där kvinnliga musiker och kompositörer sällan togs på allvar men engagerade sig även i alla typer av förtryck och diskriminering. Det resulterade bland annat i samarbeten med politiska låttextskrivare som Chris Cutler och Bryony Lavery. Lindsay Cooper släppte åtta album i eget namn. Debutalbumet ”Rags” släpptes 1981 och var inspirerat av de låglönefabriker som fanns i det viktorianska England. Hon medverkade på över fyrtio inspelningar som medmusiker varav åtta med Henry Cow. Hon skrev också musik till flera filmproduktioner och var under hela sin karriär verksam i flera olika genrer. Det som började som stickningar i fingertopparna redan i slutet av sjuttiotalet blev ett par år senare ben som vek sig och 1987 fick Cooper diagnosen MS. I tio år efter det fortsatte hon turnera och komponera och utåt sett var hon en hårt arbetande, turnerande, politiskt engagerad musiker. När det blev svårare och svårare för henne att spela för att fingrarna gav upp kom hon ut som ”en musiker med MS”. Lindsay Cooper dog sextiotvå år gammal 2013 på grund av sin sjukdom.
Lorraine Geller
Publicerad i Jazz (fd OrkesterJournalen) nr 2 2020
Albumet ”Lorraine Geller at the Piano” spelades in 1954 men släpptes inte förrän 1959 på skivbolaget Dot. Då hade pianisten och kompositören Lorraine Geller redan gått bort i lungödem till följd av svår astma och en förlossning med stora komplikationer. Hon blev bara trettio år gammal. ”Lorrraine Geller at the Piano” som blev Gellers enda skiva som bandledare skulle kunna ha blivit en klassisk skiva i genren jazzpianotrio. Men förutom för de närmast sörjande, bland annat maken och altsaxofonisten Herb Geller, föll Lorraine Gellers konstnärskap snart i glömska.
Lorraine Geller, född Walsh, föddes 1928 i Portland, Oregon. Hon började spela klassiskt piano fram tills fyrtiotalet då jazzen slog igenom i ett mycket segrerat Portland. 1949 träffade hon Herb Geller för första gången på ett jam, de blev ett par, flyttade till New York och gifte sig. Där tog Lorraines karriär fart på allvar när hon från 1949 till 1952 spelade med the Sweethearts of Rhythm under ledning av Anna Mae Winburn. Hon var också en del av trumpetaren Norma Carsons band, även detta enbart bestående av kvinnliga musiker. När Carsons band 1953 flyttade sin bas till Los Angeles så flyttade paret Geller efter. Det var långa och produktiva dagar för ”the Gellers” på västkusten, under dagen spelade de in i studion för att tjäna pengar och på kvällarna spelade de på jazzklubbar med stjärnor som Dinah Washington, Red Mitchell och Charlie Parker.
Även fast Lorraine Geller spelade med riktiga västkuststjärnor som Stan Getz och Dizzy Gillespie så var musikerlivet osäkert. Som många andra vid den här tiden spelade hon mycket på strippklubbar för att säkra ekonomin. Det var också av ekonomiska skäl som hon började spela med vokalisten Kay Starr, som Lorraine spelade med på den första upplagan av Monterey Jazz Festival 1958, bara en månad innan sin för tidiga död. Innan det hann Lorraine Geller spela på ett antal skivor, den största kommersiella framgången som en del av kvartetten på Red Mitchells skiva ”Presenting Red Mitchell” från 1957. Hon spelade också in ett antal album med sin och makens kvartett ”the Gellers” och är med på en av inspelningarna från ikoniska jazzklubben the Lighthouse som en del av ”Lighthouse All Stars” med bland annat Chet Baker och Miles Davis. På skivan ”Lorraine Geller at the Piano” har Lorraine skrivit fyra av kompositionerna. Hennes spel beskrivs som bebopbaserat med ett livfullt och starkt eget uttryck.
Shirley Scott
Publicerad i Jazz (fd OrkesterJournalen) nr 1 2020
Under hammondorgelns guldår inom jazzen fanns det en kvinna som stod ut extra mycket. Hon fick den brötiga B3:an att låta graciös och lyrisk och hennes blues- och gospelrötter gjorde hennes jazzuttryck till något nytt och eget. Shirley Scott föddes 1934 i Philadelphia, Pennsylvania. Hon växte upp i ett hem med mycket levande musik, minst sagt - i husets källare drev pappan en jazzklubb där massvis av välrenommerade musiker passerade. Shirley själv började spela först när hennes bror behövde komp till sin saxofon. Hon började med piano, provade trumpet en kortare period men efter att ha hört en inspelning med hammondorganisten Jackie Davis stod det klart att det var B3:an hon ville hänge sig åt.
Under femtiotalet var Shirley Scott ett välbekant ansikte för besökare på alla Philadelphias jazzscener, inte sällan tillsammans med en ung John Coltrane. En kväll kom Count Basies tenorsaxofonist Eddie ”Lockjaw” Davis förbi och fick höra den unga Shirley Scott spela. Han var på jakt efter en organist till sitt band och nu hade han hittat henne. Tillsammans släppte de i delat bandledarskap flera skivor på skivbolaget Prestige, bland annat en serie album som fick namnet ”the Cookbook Sessions” där den största hiten heter ”In the Kitchen”. 1953 var Shirley Scotts genombrott ett faktum. Fem år senare, 1958, släppte hon sin första soloskiva ”Great Scott”. Det blir den första av nästan femtio soloskivor som hon ger ut fram till 1992. Utöver brodern och ”Lockjaw” fortsatte Scott att spela med saxofonister som Dexter Gordon och Stanley Turrentine. I en intervju med NPR beskriver Turrentine Scotts spelstil: ”She didn’t try to overpower you like a lot of other organists.... She played with you.... And when she played, she could sound like a big band at times and then [at other] times she would sound like a trio or whatever we wanted to sound like.” Under perioder undervisade hon, bland annat på Cheyney University där hon själv hade tagit en jazzmusikermaster. Hon var även kapellmästare i Bill Cosbys teveprogram ”You Bet Your Life”.
Scott fortsatte att spela live, med egna och andras grupper, fram till 1997 då hon på grund av sjukdom var tvungen att dra sig tillbaka. 2002 dog hon, bara sextiosju år gammal, av hjärtsvikt efter att ha ätit den idag förbjudna bantningsmedicinen fen-phen. Hon stämde läkemedelsföretaget och läkaren som hade skrivit ut medicinen och fick åtta miljoner dollar i skadestånd.
Flora Purim
Publicerad i OrkesterJournalen nr 6 2019
Det sägs att Flora Purims mamma Rachel Vaisberg spelade jazzplattor i smyg när pappa Naum Purim var på jobbet. Båda föräldrarna var klassiska musiker, Naum violinist och Rachel pianist. Rachels jazzintresse gjorde att Flora exponerades för jazz redan som barn. De lyssnade på de stora vokalisterna: Holiday och Sinatra men även på mammans favoritpianister Bill Evans och Oscar Peterson. Flora spelade både piano och gitarr men det stod tidigt klart att hennes stora talang var sången. Under tidigt sextiotal, knappt tjugo år gammal började hon musicera professionellt. 1964 spelade hon in sitt första album Flora E MPM. Hon började också spela med Quarteto Novo, en kvartett som leddes av Hermeto Pascoal. Han blev en av Floras största vokala inspirationer. I gruppen ingick även trumslagaren Airto Moreira. Airto och Flora blev ett par, gifte sig och är tillsammans än idag.
Efter militärkuppen i Brasilien 1964 ville Flora lämna landet. Hon längtade till USA och 1967 flyttade hon och Airto till New York. Flora berättar i intervjun Flora Purim - Queen of Brazilian Jazz om en av sina första dagar i staden. På bruten engelska försökte den tjugotvååriga Flora prata sig förbi en sur dörrvakt på Club Baron i Harlem när en man räckte henne handen och sa att han ville presentera henne för några vänner där inne. I baren satt Wayne Shorter, Carmen McRae och Miles Davis. ”It was the greatest moment of my life.” Inte förrän konserten började förstod hon att den hjälpsamme mannen hade varit Thelonious Monk. Under sjuttiotalet sögs Flora med i den våg av elektronisk jazz som svepte över världen. Hon turnerade Europa runt med Stan Getz och Gil Evans och 1972 släpptes det album för vilket hon är mest känd: Return to Forever med Chick Coreas fusionband med samma namn. 1973 släppte hon sitt första soloalbum i USA på skivbolaget Milestone. Skivan Butterfly Dreams fick fina recensioner och Flora Purim blev vald till en av världens bästa jazzvokalister i tidskriften Down Beat. Förutom att sjunga på alla spår har hon även skrivit vissa av arrangemangen och låttexterna.
På 80-talet turnerade hon med Dizzy Gillespie’s United Nation Orchestra som fick en Grammy för live-albumet från the Royal Festival Hall i London. Under 90-talet åkte hon jorden runt med egna turnen Speed of Light. Flora Purim har fortsatt spela in album, göra spännande musikaliska samarbeten över genregränser och även spela live ända in på 10-talet. Det som började med mammans LP-skivor i barndomshemmet i Rio de Janeiro blev ett stort konstnärskap där Flora Purim de senaste 60 åren har varit en självklar och lysande del av latin jazz-scenen. Med ett sex oktaver brett register har hon släppt över 25 album i eget namn och vunnit och blivit nominerad till betydande priser och utmärkelse.
Margie Hyams
Publicerad i OrkesterJournalen nr 5 2019
Margie Hyams, eller Marjie som hon själv föredrog, föddes 1920 och växte upp i området Jamaica i Queens. Sex år gammal började hon spela piano, precis som sin storebror. Under uppväxten lyssnade hon mycket på både klassiskt och jazz och favoriterna var Art Tatum och Igor Stravinskij. Under tidigt fyrtiotal börjar hon spela professionellt med ett kvintett som har ett radioprogram i NBC Radio. Tyvärr har de redan en utmärkt pianist så när någon i bandet drar in en vibrafon i studion och ber Hyams spela lite bakgrundsklanger och arpeggion ställer hon upp, trots att hon aldrig ens hållit i ett par klubbor innan. Man kan ana att bakgrunden som pianist istället för trummis formade hennes spelstil på vibrafonen som snabbt blev Hyams nya huvudinstrument.
1944 är hon ute och spelar med bandet i Atlantic City när Woody Herman kommer förbi. Han gillar hennes spel och erbjuder henne en plats i sitt band First Heard. Som så ofta när jag letar stoff till den här krönikan, finns det mycket skrivet om manliga musiker en kvinna samarbetat med, men hon finns inte omnämnd någonstans när man skrivit hans historia. Så även med Margie Hyams och Woody Herman. Samtidigt som Hyams beskriver Herman som en riktigt reko och öppensinnad kille vittnar hon om en kultur inom bandet där allting tillåts, inklusive att flytta in hennes vibrafon bakom scenen så att hon inte ska synas under spelningen. 1946 spelar hon in med Mary Lou Williams och inspireras av en kvinnlig jazzmusiker som kommit längre än hon själv och är respekterad både som musiker, kompositör, arrangör och bandledare. Två år senare inleds 1948 en strejk som innebär att ingen musik får spelas in. Hyams spelar oinspirerat solopiano på en klubb i the Village. Att vilja presentera lite mer okända standards och dessutom vägra göra det iklädd tjusiga klänningar är inte ett vinnande koncept. Men en kväll kommer Leonard Feather, som hon först träffade under inspelningen med Mary Lou Williams, förbi och undrar om hon vill börja spela med den blinda, brittiska pianisten George Shearing. Hon tackar genast ja. I en intervju på jazzwax.com berättar Margie om tiden i George Shearings kvintett ”I was allowed to be me. That was the nicest part of everything … I was just one of the musicians. Being blind, George had no conception of anything beyond the music. Nothing else mattered.” Gruppen gör succé, bland annat spelar de in en one take-singel av September in the Rain som säljer över en miljon exemplar. Genom Shearing träffar och spelar Hyams med stora delar av jazzeliten, Miles, Coltrane, Bill Evans.
1951 gifter hon sig och bestämmer sig för att sluta i George Shearing Quintet då hon inte vill turnera världen runt. Leonard Feather proklamerar att Hyams har ”gått i pension” och den uppgiften är internet full av - det står till och med i hennes dödsruna i LA Times att hon ”gick i pension 1950”. I själva verket fortsatte hon spela, arrangera och undervisa i musik fram till 70-talet. Margie Hyams gick bort 2012 och blev 91 år gammal.
Astrud Gilberto
Publicerad i OrkesterJournalen nr 4 2019
När jag inte vet vad jag vill lyssna på, sätter jag på Astrud Gilberto. Det är aldrig fel. För mig personifierar hon sväng. Hon får allt att svänga kraftigt, med mycket, mycket små medel. För den som slentrianlyssnar kanske Astrud kan verka lam, monoton och färglös. Jag ser henne mer som de små tingens gud: någon som förstår hur stort något minimalistiskt kan bli.
Astrud Weinert föddes i mars 1940 i Bahia, Brasilien. Hennes mor var brasilianska och pappan från Tyskland. Han undervisade i språk och litteratur och döpte således sina tre döttrar efter gudinnor ur den tyska mytologin: Eda, Iduna och så Astrud. Åtta år gammal blev Astrud en Carioca - då familjen flyttade till Rio de Janeiro. I huvudstaden träffade hon en man som också kom från Bahia - Joao Gilberto. Astrud var knappt tjugo år när de träffades för första gången. De blev snabbt ett par, gifte sig 1960 och Astrud Weinert blev Astrud Gilberto. Två år senare inspirerades Joao Gilberto och Jobim de Moraes av en vacker ung kvinna som brukade gå förbi baren där männen ofta satt, och skrev sången ”Menina Que Passa” - flickan som går förbi. Den blev förstås ”Garota de Ipanema”, Astrud Gilberto blev the Girl from Ipanema med en hel värld och 1964 vann skivan en Grammy för årets album.
Samma år skilde sig Astrud och Joao och Astrud flyttade till New York med parets två söner. Där hade bossa novan precis introducerats av Charlie Byrd och det var inte svårt för varken Astrud eller Joao att hitta jobb. Producenten Creed Taylor kontaktade det separerade paret Gilbertos för att spela in en version av Girl from Ipanema på engelska. Eftersom Astrud pratade hygglig engelska erbjöd hon sig att sjunga. Joao motsatte sig detta till en början men gick efter övertalning med på att spela in en version där han sjunger först på portugisiska och så fortsätter Astrud på engelska. Den versionen blev för lång för att släppas som singel och det slutar med att skivbolaget klipper bort Joaos insats. Verve släpper Astruds version av ”the Girl from Ipanema” och succén är given. Den hamnar på topp fem på singellistor världen över. Astrud blev dock inte krediterad för sin sånginsats och sägs ha tjänat ungefär 120 dollar för själva inspelningstillfället. Efter braksuccén med Ipanema var kritikerna svala gentemot Astrud. Det skrevs att hennes viskiga stämma inte var stark nog för ett helt album. Hennes första riktiga soloskiva ”The Astrud Gilberto Album” som kom ut 1965 fick ett ljummet mottagande.
Astrud Gilberto fortsatte dock att både spela live och att spela in. Hon skrev mycket egen musik - kändast är kanske ”A Certain Sadness”. 1992 fick hon Latin Jazz Usa Award för ”Lifetime Achievement” och 2002 fick hon en plats i International Latin Music Hall of Fame. Idag är hon 79 år gammal, fortfarande bosatt i New York och en mycket engagerad djurrättsaktivist.
Thelma Terry
Publicerad i OrkesterJournalen nr 3 2019
1901 föds Thelma Combs i Michigan. Några år senare skiljer sig föräldrarna och mamman flyttar till Chicago tillsammans med sina tre döttrar. Där arbetar hon som sömmerska hos den förmögna familjen Runner som är med i Chatauqua-rörelsen. Chatauqua är en organisation med rötter i metodistkyrkan med stort fokus på kulturell bildning, framförallt inom teater och musik. Det är här Thelma får möjligheten att lära sig att spela ett instrument och hon väljer basen. Arton år gammal har hon blivit så skicklig att hon är första-basist i the Chicago Women’s Symphony Orchestra. Under tjugotalets början upptäckerr Thelma jazzen och börjar spela på stans alla klubbar. Det här är en tid då maffian är en oundviklig del av nöjesbranschen och Thelma spelar ofta på nöjespalatset Colosimo’s. Därifrån sköter Al Capone’s föregångare Colosimo sin verksamhet samtidigt som stjärnor som Sophie Tucker minglar i baren.
1927 anställer MCA, the Music Corporation of America, Thelma som bandledare. Det är då hon tar sig namnet Thelma Terry, som kommer från att hon ogillade namnet ”Thelma” och föredrog att bli kallad ”Terry”. Bandet får namnet ”Thelma Terrry and her Playboys” och det innehåller bland annat en ung Gene Krupa. De turnerar över hela USA och Thelma Terry blir en nationell kändis som tidningarna kallar ”the Jazz Princess”. Men livet är inte bara lycka och framgång för Thelma Terry. I en tid där kvinnor helst inte bör arbeta och bara sköta hemmet är det svårt att bli tagen på allvar som kvinna och bandledare. Pianisten Bill Otto vittnade om att han och Terrys relation enbart fungerade på grund av att han, till skillnad från resten av bandet, lyckades hålla sig från att stöta på henne. Trots att hon ju var ”extremely attractive, even voluptuous”. En annan bandmedlem berättar att han bara var med i bandet för att han ville ligga med Terry. 1929 tröttnade Terry på att aldrig bli respekterad och ofta trakasserad. Just innan de skulle åka på Europaturné med Berlin som första stopp, gifter hon sig och meddelar däremed att det är slutspelat. Hon hoppar inte bara av, utan avskedar hela bandet. MCA blir förstås väldigt upprörda och kanske är det delvis på grund av detta som Terry möter så mycket motstånd 1936, när hon efter ett misslyckat äktenskap försöker göra comeback. Men comebacken sammanfaller också med ett USA i svallvågorna efter den stora depressionen och dessutom hade Chicago som jazzhuvudstad bytts ut till New York. Musiker vars karriärer Thelma Terrry hade gett skjuts till, som Gene Krupa och Bud Freeman, fanns ingenstans att hitta. I slutet av trettiotalet ger hon upp musiken och säljer sin bas.
1957 går Thelma med dottern Patti på en konsert med Gene Krupa. Efter konserten träffar de Krupa som berättar att man håller på att göra en film om hans liv (The Gene Krupa Story, 1959), och så ber han om ursäkt för att Thelma tyvärr inte kommer att vara en del av filmen, trots att det var hon som drog i trådarna när han fick sitt stora genombrott. Thelma svarar ”that’s alright”. Thelma Terry dog av cancer, 64 år gammal 1966. Det finns sex kända inspelningar med Thelma Terry and her Playboys, från 1929 till 1931.
Mary Lou Williams
Publicerad i OrkesterJournalen nr 1 2016
Mary Elfrieda Scruggs föddes 1910 i Georgia och lärde sig spela piano av sin mamma. Hon hade absolut gehör och började spela professionellt vid sju års ålder. Ett avgörande ögonblick var när hon såg Lovie Austin spela piano med vänster hand och dirigera fyra manliga musiker med högerhanden: “I said to myself "I'll do this one day.” Later on … I'd play all night with my left hand and write new arrangements with my right.”
Tjugo år gammal bestämde hon sig för att flytta till Kansas City. Där blev hon en självklar del av swing-scenen som Mary Lou Williams. Startskottet för karriären var när hon spelade, komponerade och arrangerade för gruppen Clouds of Joy. Snart skickade hon kompositioner och arrangemang till alla de stora orkestrarna, alltså till bland annat Duke Ellington. 1941 lämnade Williams Kansas City och bosatte sig i New York. Hennes hem i Harlem blev ett andra hem för många musiker. Redan i Kansas City hade Williams legat i framkant, hon spelade vad hon själv kallade “soundbaserade ackord”, out, och kallades till och med avantgarde. Duke Ellington ska ha sagt “Mary Lou Williams is perpetually contemporary. Her writing and performing are and have always been just a little ahead throughout her career.” Monk och Bud Powell är bara några av de musiker som tog med sig sina kompositioner hem till Williams för att hon skulle lyssna och ge feedback.
Williams spelade alltså mer än bara swing och bebop. 1945 skrev hon Zodiac Suite, de tre första delarna i förväg och de nio resterande improviserade hon på plats i egna radioshowen som gick en gång i veckan. “You might call that real jazz composing” ska Williams ha sagt. Senare det året arrangerade hon om materialet för the New York Philharmonic och tre delar spelades i Carneige Hall med Williams som gästartist. Det var en viktig händelse i mötet mellan jazz och symfoniorkester. Williams var också den första jazzkompositören som skrev musik för att användas i religiöst syfte. Motsättningen mellan religionen och livet som jazzmusiker gjorde att Williams pausade från musiken i ett par år. 1957 bestämde hon sig för att katolicismen inte krockade med musiken och gjorde comeback tillsammans med Dizzy Gillespie på Newport Jazz Festival. Senare startade hon Mary Records, som sägs vara det första skivbolaget grundat av en kvinna. Hon fortsatte spela, undervisa och sprida jazzens budskap till sin död 1981. Williams skrev över 350 kompositioner och är en av de få musiker som levde och verkade under jazzens alla eror. Hon stod mitt i jazzens centrum under ett halvt sekel. Varför gör hon inte det i våra historieböcker?
Toshiko Akiyoshi
Publicerad i OrkesterJournalen nr 2 2016
Jag tror att de flesta av OrkesterJournalens läsare någon gång har lyssnat på Oscar Peterson. Många har säkert också bläddrat i jazztidskriften Down Beat. Och Berklee College of Music, som sedan femtiotalet utbildat jazzikoner som Kurt Rosenwinkel och Terri Lynne Carrington, är nog bekant för många. Men lika många har förmodligen inte koll på pianisten Toshiko Akiyoshi. Trots att hon också utbildat sig vid Berklee, vunnit Down Beats Critic's och Reader's Poll nästan trettio gånger, blivit nominerad till fjorton grammisar och gett ut ungefär en skiva om året i nästan femtio år på skivbolag som Columbia och Verve.
Det var just pianisten Oscar Peterson som upptäckte Toshiko Akiyoshi. Under en turné i Japan 1952 hörde han Akiyoshi spela och övertygade jazzmecenaten och skivbolagsdirektören Norman Granz att spela in henne. 1953 släpptes debutskivan Toshiko's Piano där tjugofyraåriga Akiyoshi spelar tillsammans med Oscar Petersons band. 1956 flyttar hon från Japan till Boston för att studera på Berklee. Akiyoshis kompositioner och pianospel har ofta en egensinnig struktur och är gärna influerade av både japanska instrument och harmonier. Hon får särskild uppmärksamhet för sina storbandsarrangemang och nämns tillsammans med giganter som Duke Ellington och Gil Evans. En stor del av Toshiko Akiyoshis karriär är just storbanden: Toshiko Akiyoshi – Lew Tabackin Big Band och Toshiko Akiyoshi Jazz Orchestra featuring Lew Tabackin. I över trettio år arrangerade hon allt och skrev nästan all musik för banden. De släppte tjugotre album och spelade på kult-klubben Birdland en gång i veckan under mer än sju år. 2003 spelade de för sista gången, dels för att Akiyoshis storbandsmusik bara fick släppas i Japan och inte i USA men också för att hon ville fokusera mer på sitt pianospel än på komponerandet och arrangerandet. Idag är hon åttiosex år gammal, bor i New York och spelar mest solopiano.
Jag hade själv aldrig hört talas om Toshiko Akiyoshi, innan jag på eget initiativ började leta efter kvinnor i jazzhistorien. Det var som att vända på en sten och hitta ett myrbo under. Det kryllar av kvinnliga jazzmusiker, under hela nittonhundratalet – precis som nu, och det finns massor av lättillgänglig information om dem. (Vill man veta mer om just Toshiko Akiyoshi finns till exempel dokumentärfilmen Jazz Is My Native Language och självbiografin Life With Jazz.) Trots detta fick jag senast förra veckan frågan: men det fanns väl inte så många kvinnor som spelade jazz på den tiden? Jo, det fanns. Hur många som helst. Bara man vänder på stenen.
Sophie Tucker
Publicerad i OrkesterJournalen nr 3 2016
I år är det femtio år sedan Sophie Tucker dog. En vokalist och underhållare som rörde sig mellan jazz, cabaret och musikal. På Broadway, och senare i livet, i teve och radio. The most underrated jazz singer that ever lived, enligt Tony Bennet. Känner man till Sophie Tucker ser nog många framför sig en kurvig blond kvinna med sidenblåsor och paljettsläp, cigaretter och champagne, och kortspel med presidenter och maffiabossar. Men innan Sophie Tucker blev Sophie Tucker var hon Sonia Kalish. Dotter till två judiska föräldrar, född under deras flykt undan förföljelserna i Ukraina. Nio år gammal började hon jobba på familjens resturang i Connecticut. Elva år senare rymde den tjugoåriga Sonia till New York och tog namnet Sophie Tucker. I New York sa branschfolket att hon var alldeles för tjock och ful för att bli jazzsångerska. Men det struntade Sophie Tucker i.
Hon började sjunga på New Yorks barer och caféer och skickade hela tiden pengarna hon tjänade hem till familjen. Som många andra vid den här tiden började Sophie Tucker på Vaudeville-scenen. Jazzen introducerade Mamie Smith och Ethel Waters för Tucker och hon blev en av de första som sjöng jazz för en vit Vaudeville-publik. 1911 började karriären ta fart på riktigt. Hon spelade då in Some of These Days som så småningom skulle säljas i en upplaga på över en miljon. En annan av Tuckers hitlåtar var My Yiddishe Momme som hon sjöng både på engelska och jiddisch och som förbjöds under Hitler-regimen. Tucker var lika mycket underhållare som vokalist och när teatrarnas guldålder gick mot sitt slut blickade Tucker mot teve, film och radio. Den mest kända filmen hon medverkade i är Broadway Melody från 1937. Vid den tiden kallades hon ”The First Lady of Show Business”, hade sitt eget radioprogram tre dagar i veckan och var ofta med på The Tonight Show och liknande teveprogram. 1963 sattes musikalen Sophie upp på Broadway, historien om hennes tidiga liv. Hon stod på scen ända till sin död, 1966 då hon drabbades av lungcancer och njursvikt.
Sophie Tucker blev en förgrundsgestalt för kommande generationer kvinnor inom jazzen. Hon visade att det faktiskt gick att ta sig till toppen som kvinnlig artist. Sophie Tucker's Five Kings of Syncopation sägs vara det första jazzbandet som leddes av en kvinna, och detta var redan på tiotalet, alltså ungefär tio år innan kvinnor fick rösträtt i USA.
Marian McPartland
Publicerad i OrkesterJournalen nr 4 2016
Under mina år på Musikhögskolan och på olika folkhögskolor läste vi Jazzhistoria. På frågan om varför vi inte tog upp några kvinnor, svarade läraren på en av folkhögskolorna ”Det är inte mitt fel att det inte funnits några tillräckligt betydande kvinnor i jazzhistorien”. På Musikhögskolan använde man fortfarande under 2010-talet, som enda underlag, en bok på ungefär 200 sidor där de få kvinnor som lyckats få en plats fått en bild och liten textruta medan Charlie Parkers narkotikamissbruk fått nästan en hel sida.
Som tur är verkar fler och fler inse att det faktiskt funnits kvinnor. De dyker upp i gamla foton och i Youtube-klipp. Men någonstans på vägen har de skrivits ut ur historieböckerna och den bilden har fastnat. Då tänker jag på alla som var där och alla som spelade med kvinnor. Varför har ingen protesterat? Varför säger så många fortfarande ”ja men, det fanns ju inga kvinnor!” Den här krönikan är för mig ett aktivt sätt att förändra bilden av en påstådd enkönad jazzhistoria. Kanske kan du också göra något: om så bara genom att säga ”stopp!” nästa gång du hör någon säga att det historiskt sett inte funnits några kvinnliga jazzmusiker.
Nu ska den här krönikan istället handla om en av dem: Marian McPartland. Och den kommer inte att handla om varken droger eller om hennes engagemang för kvinnor inom jazz, utan om hennes konstnärsskap. Margaret Marian Turner föddes 1918 i Storbritannien. Sexton år gammal fick hon äntligen börja spela piano och hade då lärt sig så mycket musik på gehör att hon alltid föredrog det framför att spela efter noter. Hon studerade för att bli klassisk konsertpianist men eftersom hon föredrog improvisation hoppade hon av skolan och började turnera med en Vaudeville-grupp. Det var inte förrän under Andra världskriget som hon fastnade helt för jazzen, i mötet med trumpetaren Jimmy McPartland. De gifte sig och flyttade efter kriget till USA. Trots att hon var vit, kvinna och från England lyckades hon slå igenom på den amerikanska jazzscenen. Mary Lou Williams var en av hennes stora förebilder och hon blev i sin tur förebild till pianister som Geri Allen och Eliane Elias. McPartlands trio med Joe Morello och Bill Crow var hennes mest framgångsrika och de släppte fem skivor på Capitol Records. 1969 startade hon sitt eget skivbolag Halcyon Records, hon skrev också för tidningen Down Beat och ledde 1978-2011 radioprogrammet Piano Jazz där hon intervjuade och spelade med gästerna. McPartland brann också för undervisning, 1986 fick hon the Jazz Educator of the Year award och fortsatte att undervisa i jazz fram till sin död 2013.
Melba Liston
Publicerad i OrkesterJournalen nr 5 2016
En trombonist som spökskrivit arrangemang för Quincy Jones och Dizzy Gillespie och som turnérat med Billie Holiday och Count Basie. Trombonist, men också kompositör och arrangör, som under sin verksamma tid satt mitt på jazzens finhylla. Och som dessutom var den första kvinnliga trombonisten som spelade i de mest erkända storbanden mellan 1940 och 1960.
Melba Liston föddes 1926 i Kansas City. I sjuårspresent fick hon en trombon av sin mamma. Åtta år gammal var hon tillräckligt bra för att spela i lokalradion. När hon var elva år flyttade familjen till Los Angeles där Liston började studera för musikläraren Alma Hightower, tillsammans med bland annat Dexter Gordon. Dexter Gordon, i fint sällskap av Dizzy Gillespie och Art Blakey, var en av de musiker som ville ha Liston med i sitt band. Från 1942 kunde hon försörja sig som trombonist. Under slutet av fyrtiotalet spelade Liston, tjugo år gammal, med Dizzy Gillespie’s storband och turnerade med Count Basie och Billie Holiday. Hennes trombonspel beskrivs som lyriskt, varmt, med en fyllig ton – som om hon sjunger. Melba Liston and Her 'Bones kom ut 1958 och är det enda album som Liston gav ut i rollen som solist och bandledare. 2006 släpptes en nyutgåva av albumet, som fick mycket fin kritik och det sas bland annat att Liston för länge har ignorerats i egenskap av trombonist och kompositör.
För det hon framförallt är känd för i vidare kretsar är som arrangör. Ett av hennes mest uppskattade arrangemang är på pianisten Randy Westons klassiska skiva Uhuru Africa (1961), en av de tidigaste skivorna med jazz i möte med afrikanska rytmer. Både på Uhuru Africa och Westons nästa skiva Highlife (1963) är det Melba Liston som skrivit alla storbandsarrangemang. På Highlife beskrivs hennes stil som liknande det Miles Davis och Gil Evans gjorde samtidigt, fast influerat av afrikanska rytmer istället för europeisk harmonik och melodik.
Hon var aktiv som framförallt arrangör och kompositör fram till sin bortgång 1999. Allt detta gjorde Melba Liston. Samtidigt som hon kämpade med att vara en afroamerikansk kvinna i ett hierarkiskt och rasistiskt samhälle. I intervjuer säger hon att hon under hela sin karriär behövde bevisa att hon faktiskt kunde, och hela tiden styrka sina meriter. Trots det fick hon inte alltid skäligt betalt eller erkännande för verk hon skrivit.
Några lyssningstips för den som är mer nyfiken på Melba Liston:
Mischevous Lady (låt) – Dexter Gordon (Gordons tribute till Liston, där hon själv spelar)
My Reverie (låt) – Quincy Jones Band (där Melba har trombon-feature)
Melba Liston and Her 'Bones (album)
Uhuru Africa (album) – Randy Weston
The International Sweethearts of Rhythm
Publicerad i OrkesterJournalen nr 6 2016
Vad hände egentligen under Andra världskriget? När alla män drog ut i krig, menar jag. Tog jazzhistorien en paus? Det kan man kanske tro, eftersom det faktiskt finns en lucka där i mycket av historieskrivningen. Men svaret är nej, jazzen upphörde inte med de frånvarande männen. Den levde i högsta grad och den här krönikan kommer att handla om det kanske största bandet under den här tiden: the International Sweethearts of Rhythm. Detta historiska storband var det första ”all female-jazz band” i USA som var integrerat, med många toppmusiker ur dåtidens jazz-grädda. Vokalisten, gitarristen och pianisten Anna Mae Winburn var under en tid bandledare för the Sweethearts. Trumpetaren Clora Bryant, som spelade med Charlie Parker på legendariska Lighthouse Cafe, spelade trumpet och sjöng. Andra kända medlemmar var Ernestine ”Tiny” Davis, också trumpetare, och Vi Burnside på saxofon, båda tidigare medlemmar i Harlem Playgirls, och Carline Ray, en multiinstrumentalist som spelade med både Mary Lou Williams och Marian McPartland.
Historien om the International Sweethearts of Rhythm börjar 1937 i Mississippi, på Piney Woods Country Life School, en skola för fattiga och afrikansk-amerikanska barn. Under fyra år spelar The Sweethearts i skolans regi och turnerar så mycket att flera musiker inte har tillräcklig närvaro för att ta examen. 1941 bryter sig bandet loss från skolan och flyttar till Virginia. På Howard Theather i Washington slår gruppen nytt publikrekord: 35 000 gäster på en vecka. På så sätt rönte gruppen stora framgångar. Men när de spelade i Södern såg turnélivet annorlunda ut. Eftersom de var ett band med medlemmar av olika etnisk bakgrund bröt de mot Jim Crow-lagarna. Därför fick musikerna då bo i bussen. Saxofonisten Roz Cron berättar hur de vita kvinnorna målade sig mörkare på scen och ljög för polisen om att de hade vita föräldrar. En polisman i El Paso letade igenom Roz Crons plånbok och hittade ett foto på två vita föräldrar. Så gick det till när medlemmarna i the Sweethearts ibland hamnade i fängelse över natten.
Giftermål, bättre betalda arbeten, dödsfall och att man helt enkelt är trött på att turnera, gör att bandet under 1946 så sakteliga börjar splittras och är helt upplöst tre år senare. Men här har något viktigt hänt. Ett band med unga kvinnor, som för nästan åttio år sedan och under brinnande krig lät jazzen bygga broar över ras- och samhällsklyftor.
Sister Rosetta Tharpe
Publicerad i OrkesterJournalen nr 1 2017
Nu är det dags för en gitarrist att göra entré i Annas hjältar, som kommer att handla om den ikoniska entertainern som kallats inget mindre än ”the Grandmother of Rock”.
Sister Rosetta Tharpe föds 1915 i Cotton Plant, Arkansas, dotter till två bomullsplockare. Mamman, Katie Bell Nubin, var predikant, sångare, mandolinspelare och den som tidigt uppmuntrade Sister Rosetta att sjunga och spela gitarr. 1921 lämnar Katie Bell och sexåriga Sister Rosetta fadern, och åker ut på vägarna för att missionera. Så Sister Rosetta är bara sex år gammal när hon börjar turnera över hela USA. Som många andra vid den här tiden hamnar de i Chicago, som under tjugotalet är en puttrande gryta av gospel, blues och jazz! Det är också här som Sister Rosetta upptäcker och börjar spela jazz och blues. Efter ett kort och misslyckat äktenskap där hon blir utnyttjad, bestämmer Sister Rosetta sig 1938 för att ta med sig mamman och flytta till New York. Där träffar hon talangscouten John Hammond, som sägs ligga bakom både Billie Holidays och Bob Dylans genombrott. Det är John Hammond som bjuder in Sister Rosetta till att vara med i den ikoniska konsertserien ”From Spirituals to Swing” på Carnegie Hall. Där delar hon delar scen med bland annat Count Basie, och det tar inte lång tid innan hon jammar med både Cab Calloway och Duke Ellington.
Hon blir snabbt en del av New Yorks musikscen och spelar ofta på legendariska Cotton Club. Som bandmedlem i Lucky Millinder & His Orchestra och förmodligen på grund av bindande kontrakt, chockar hon sina gamla gospel-fans med låtar på vågade teman, som ”I Want A Tall Skinny Papa”. Men fansen förlåter, och nu blir Sister Rosetta Tharpe den första artisten som ”spelar samma låtar i kyrkan som på nattklubb”. Hon gör också sin första studioinspelning, där hon spelar in fyra låtar på Decca Records. En av låtarna är ”That's All”, den första låten hon spelar elgitarr på och den kommer att inspirera både Chuck Berry och Elvis Presley. Fram till 1957 lever Sister Rosetta på dessa låtar och karriären börjar rinna ut i sanden. Då ringer den brittiska trombonisten Chris Barber och bjuder med henne på turné. I Storbritannien blir hon större än Chris Barber själv, och det är här, i ett regnigt Manchester 1964, som hon gör den fantastiska spelningen på en övergiven tågstation.
Har du inte sett videoklippet från när hon, 49 år gammal, kliver ur en hästdragen vagn i tjusig kappa och klackar, tar fram sin elgitarr och rockar gospelklassikern ”Didn't It Rain” är det hög tid att göra det nu! Hon fortsätter att spela fram till sin död 1974 då hon drabbas av en stroke.
Clora Bryant
1942 i Denison, Texas. När en av bröderna i familjen Bryant lämnar familjehemmet för att göra militärtjänst plockar femtonåriga Clora upp hans trumpet som blivit kvar. Clora som vuxit upp med sin pappa och två bröder har hitintills mest sjungit, framförallt i Baptistkyrkans kör, men hon blir snabbt en duktig trumpetare. Hon får flera musikstipendier till olika universitet och valet faller på Prairie View College i Houston för där finns bandet Prairie View Coeds. Med dem turnerar hon som solist både runtom i Texas men de gör också ett stopp på anrika Apollo Theater i New York.
Efter ett år i Houston får pappan Charles Bryant som Clora alltid kommer att se som en stor förebild och till och med som nyckeln till hennes framgång, ett nytt jobb i Los Angeles. 1945 flyttar de till Kalifornien och Clora börjar på UCLA. Där får hon sin jazzutbildning genom att lyssna på skivor och jamma på klubbar. Det är också här som Clora introduceras för bebopen, som kommer att forma det som blir hennes sound. Ett år senare börjar hon spela med the Sweethearts of Rhythm (Annas hjältar OJ #6 2016) och kort därefter hoppar hon av skolan för att frilansa på heltid. Det är också här i Los Angeles i mitten av fyrtiotalet som Clora Bryants nära vän trombonisten Melba Liston (Annas hjältar OJ #5 2016) presenterar henne för Dizzy Gillespie. Gillespie bjuder in Bryant till att spela med sitt band och blir hennes mentor ända fram till sin död 1993. Bryant turnerar under ett år med gruppen Queens of Swing, men inte som trumpetare utan som trummis. Hon är med när de blir den första kvinnliga jazzgruppen som spelar i teve. Under sina sista år i Los Angeles spelar hon trumpet bakom både Billie Holiday och Josephine Baker. 1953 flyttar hon till New York, etablerar sig på stadens musikscen och spelar 1957 in sin debutskiva ”Gal with a Horn”. Det blir hennes enda skiva i eget namn. Hon spelar med flera av dåtidens jazzstjärnor, till exempel sägs Louis Armstrong ha stormat scenen med sitt band när hon spelade för att han var så förtjust i hennes sound.
Under sextio och sjuttiotalet turnerar Bryant jorden runt med en duo hon hade tillsammans med brodern och vokalisten Mel. 1989 blir Bryant den första kvinnliga jazzmusikern som turnerar i Sovjetunionen. Under mitten av nittiotalet drabbats hon av hjärtproblem och måste sluta spela trumpet. Hon ägnar sig därefter istället åt undervisning. 2002 tog hon emot the Mary Lou Williams Women in Jazz Award och förra året firade hon sin 90-årsdag i Long Beach, Kalifornien.
Vi Redd
Vid flera tillfällen har jag, förmodligen i egenskap av kvinna och vokalist, fått frågan ”varför är tjejer alltid sångerskor?” Det första jag tänker är att kvinnor inte alls alltid är vokalister. Men visst, många är det. I Annas hjältar den här gången presenterar jag en musiker som kan hjälpa till att svara på frågan.
Saxofonisten Vi Redd föddes 1928 i Los Angeles. Hon växte upp i en mycket musikalisk miljö där både familj, släkt och grannar spelade profesionellt. Tolv år gammal fick hon sin första saxofon av numera ikoniska gammelfastern Alma Hightower, som också lärde Redd att spela. Det tog lång tid innan Vi Redds pappa, den etablerade New Orleans-trummisen Alton Redd motvilligt lät Vi spela i sitt band. Jag kan inte låta bli att undra om han hade behandlat en son likadant och hur det här påverkade Vi Redds spelande i stort. I början av sextiotalet tar karriären fart på allvar. Redd spelar med Earl Hines, Dizzie Gillespie och i Count Basies band. Hon är trettiofyra år gammal och mamma till två barn när hon spelar på Las Vegas jazzfestival och beskrivs i tidningen som ”an attractive young girl”. När hon spelar med Dizzie Gillespie på Newport Jazz Festival presenterar Gillespie henne som ”...a young lady who has been enjoyed many times before...” och kommenterar hennes uppvärmning som ”close enough to jazz”. När hon spelar med Count Basies orkester vill inte Basie att hon spelar saxofon alls. Hon får bara sjunga, för annars blir de andra saxofonisterna sura. Det är Art Blakey som propsar på att Redd borde spela in ett album, men förslaget möts med skepsis – det sägs att bara två kvinnor hitintills har lyckats slå igenom på jazzscenen: Mary Lou Williams och Shirley Scott. Är det verkligen värt att ta chansen? Producenten Leonard Feather tycker det och släpper två album med Redd. Det blir två skivor med mycket sång, väldigt lite saxofon och med flera av Feathers egna låtar. Skivbolaget vill marknadsföra Vi Redd som bluessångerska. Redd själv har berättat i intervjuer att hon inte hade mycket att säga till om och att den andra skivan, Lady Soul, tyckte hon inte om överhuvudtaget. Leonard Feather säger i en intervju om Redd att ”hon är för talangfull. Är hon en jazzvokalist som spelar sax eller en saxofonist som också råkar sjunga?” Den skickliga, mångfacetterade kvinnliga musikern verkar vara för komplex att förstå.
Tillbaka till frågan. Är det så konstigt att man som kvinna väljer sången, när sången blir vald åt en? När man hela tiden behöver jobba i motvind för att man blir ifrågasatt, nedvärderad, diskriminerad eller enbart uppmärksammad på grund av sitt kön? Tyvärr är inte det här unikt för sextiotalets USA utan händer fortfarande, bland annat på jazzutbildningar i Sverige idag. Avslutningsvis funderar jag också över varför det bara är män som har frågat mig detta, aldrig kvinnor. Ett kort svar jag skulle vilja ge den som frågar är ”googla lite på kvinnliga jazzmusiker och skapa dig en egen uppfattning. Vill du verkligen veta, gör lite research.” På samma sätt som jag kan önska att det vore en man som tyckte att den här krönikan var så viktig att han ville skriva den på ideell basis.
Dorothy Fields
Publicerad i OrkesterJournalen nr 3 2019
”Starting today, we must pick ourselves up, dust ourselves off, and begin again the work of remaking America.” Ett citat saxat ur Barack Obamas installationstal 2009. Men har du koll på ursprunget? Uppmaningen kommer ursprungligen från låten Pick Yourself Up från filmen Swing Time 1936 och författaren till de bevingade orden är Dorothy Fields. Upphovskvinna till över 400 låttexter, där några av de mest kända är klassiker som The Way You Look Tonight, A Fine Romance och On the Sunny Side of the Street.
Dorothy Fields växte upp i New York City i en familj där nästan alla jobbade med show business. Pappan Lew var mest känd som ena halvan av den populära humorduon Weber and Fields, men var också en framgångsrik teaterproducent på Broadway. Så även Dorothys två äldre bröder: båda jobbade på Broadway, som producent och manusförfattare. För Dorothy väcktes intresset för skrivande tidigt och i skolan utmärkte hon sig både i engelska och i kreativt skrivande. Hon tar examen 1923 men trots att resten av familjen jobbar på Broadway tycker inte pappa Lew Fields att skådespelare är ett lämpligt yrkesval för nittonåriga Dorothy. Hon jobbar därför ett tag som labb-assistent, men skickar i smyg sina texter till tidningar. Tre år senare, 1926, träffar hon J. Fred Coots (vars allra största hit är Santa Claus Is Comin’ to Town). Deras samarbete ger inte mycket, men det leder till att den då tjugotvå år gamla Fields träffar Jimmy McHugh. Genom honom blir hon anställd hos Mills Music, Inc där hon får femtio dollar för varje låttext. Ett av hennes första uppdrag är att skriva text till en komposition om Ruth Elders försök att flyga över Atlanten. Efter ett år hos Mills Music får hon och parhästen McHugh uppdraget att skriva musiken till en show som sätts upp på legendariska Harlem’s Cotton Club - där Duke Ellingtons orkester spelar. Det är där och då de skriver bland annat I Can’t Give You Anything But Love.
1935 träffar Fields en annan kompositionsgigant - Jerome Kern (upphovsman till till exempel Ol’ Man River och All the Things You Are). 1936 vinner deras The Way You Look Tonight en Academy Award för bästa låt. Det var tillsammans med Jerome Kern som Fields ville genomföra sitt hjärteprojekt: en musikal om den mytomspunna skarpskytten Annie Oakley. Kern dör innan de hinner börja och blir ersatt av Irving Berlin, om vem Kern lär ha sagt ”Irving Berlin har ingen plats i amerikansk musik - han är amerikansk musik.” Musikalen får namnet Annie Get Your Gun, har premiär 1946, blir en succé och spelas över 1000 kvällar. 400 låttexter i 15 musikaler och över 25 filmer under en 48 år lång karriär lämnade Dorothy Fields efter sig när hon dog 1958.
Emily Remler
1957 föds Emily Remler på Manhattan, men hon växer upp strax norr om New York och kommer att se sig själv som en ”New Jersey-girl”. Familjen Remler är inte musikalisk men Emilys storebror har en gitarr som hon tio år gammal lånar för att sedan aldrig lämna tillbaka. Hon känner tidigt i livet ett starkt behov av att uttrycka sig kreativt: hon spelar både piano och gitarr och vill gå på konst- eller designskola. Hon växer upp med folkmusik, Rolling Stones och Beatles men när hon lärt sig alla deras låtar och gjort egna versioner av dem, börjar hon planka Eric Clapton.
Sommaren efter High school går Emily en kurs i indisk musik och detta blir avgörande för hennes val av College – Berklee College of Music. När hon sexton år gammal börjar på Berklee kan hon inte läsa noter och har aldrig spelat jazz. Det är efter att ha hört Paul Desmond som Remler får upp öronen för jazzen, men det är Wes Montgomery och Pat Metheny som fullkomligt omkullkastar hennes värld. Under två års tid plankar hon en Wes Montgomery låt om dagen. På Berklee träffar hon gitarristen och vokalisten Célia Vaz som introducerar Remler för den brasilianska musiktraditionen, som blir en viktig del av Remlers karriär. Arton år gammal tar hon examen från Berklee som enda kvinna bland fyrtio elever. Hon flyttar till New Orleans och infiltrera stadens musikliv. Även fast hon upplever stämningen opretentiös och att musiken är en viktig del av samhället i New Orleans är det svårt att etablera sig som kvinnlig gitarrist. Bandledare säger rakt ut att de inte skulle känna sig bekväma med en kvinna i bandet. 1979 flyttar hon från New Orleans men kommer i efterhand att prata om perioden där som den viktigaste för hennes musikaliska utveckling.
Efter flytten till New York börjar hon spela med Astrud Gilberto, Herb Ellis, med Nancy Wilson i Carneige Hall och efter att ha blivit gitarrlärare åt Gregory Hines bjuds hon in till att medverka i hans Ellington-produktion Sophisticated Ladies. 1981 spelar då tjugotre år gamla Emily Remler in sin debutskiva Firefly på Concord Jazz. Hon spelar på festivaler över hela landet och blir ”Guitarist of the Year” i Down Beat Magazine. Hon släpper sju album med traditionell jazz, avancerad modern jazz, bossa, fusion och elektronika. Emily Remler är 1990 en etablerad kvinnlig jazzgitarrist på toppen av sin karriär när hon trettiotvå år gammal dör av hjärtstopp, förmodligen orsakat av ett långvarigt drogberoende.
Regina Carter
Ni har säkert hängt med på att Terese Lien Evenstad, den första jazzviolinisten som någonsin tagit examen från Musikhögskolan, precis släppt sin debutskiva. Inför det här numret av OJ var jag därför sugen på att djupdyka i kvinnliga jazzviolinister. Valet denna gång föll på Regina Carter. Har ni kollat på Tiny Desk Concerts på Youtube någon gång? Om inte, så är denna fantastiska konsertserie mitt hetaste tips för ruggiga höstkvällar. Det var genom Tiny Desk, som produceras av amerikanska radiokanalen NPR Music, som jag upptäckte violinisten Regina Carter.
Regina Carter föddes 1966 i Detroit. Bara två år gammal började hon ta lektioner i klassiskt piano. Efter att med flit valt fel toner under en konsert föreslog pianoläraren att hon istället skulle byta till fiol och Suzukimetoden. Så 1970 när Carter var fyra år började hon spela fiol. Klassisk fiol var hennes huvudinstrument ända tills hon studerade vid New England Conservatory of Music i Boston, där hon bestämde sig för att byta till jazz och flytta tillbaka till Detroit. Efter examen 1985 arbetade hon mest som fiollärare, tröttnade snart på det och flyttade till Tyskland. Det är efter hemkomsten därifrån 1987 som karriären börjar ta fart på allvar. Hon börjar spela med jazzkvintetten Straight Ahead och de släpper tre kritikerrosade skivor. Nu är Carter, i alla fall i Detroit, etablerad som jazzviolinst. 1991 flyttar hon till New York för att försöka slå igenom där. På plats men ännu inte så känd, spelar hon bakom bland annat Aretha Franklin, Lauryn Hill, Billy Joel, Dolly Parton och blir fast medlem i gruppen String Trio of New York. Men det dröjer inte länge förrän hon kan ta sig fram i eget namn. 1995 släpps det självbetitlade debutalbumet och hon spelar med riktiga tungviktare som Wynton Marsalis och Cassandra Wilson.
1999 känner sig Carter, som spelat lika mycket klassiskt som jazz, låst i jazztraditionen på skivbolaget Atlantic. Inför tredje skivan Rhythms of the Heart byter hon därför till Verve. 2001 blir Regina Carter både den första jazzmusikern och den första afroamerikanen som får spela på Il Cannone Guarnerius, Paganinis egen fiol från 1743. Kort därefter släpper hon 2003 ett album med klassiska stycken av bland annat Ravel och Debussy. Klassisk musik är inte det enda som inspirerar Carter, hon skriver också musik med influenser från afrokubanskt, Motown och folk- och världsmusik. Regina Carter har släppt tio skivor i eget namn, den senaste i april i år: Ella: Accentuate the Positive som är en hyllningsskiva till Ella Fitzgerald.
Jane Ira Bloom
Jane Ira Bloom har kallats pionjär inom kombinationen live-elektronik och jazz, ballad-mästare och en av den moderna jazzens stora sopransaxofonister. Hon har också fått både en festival och en asteroid uppkallad efter sig (!), detta efter att ha blivit den första musikern som valts in i NASAs Art Program. Hennes sound beskrivs som skört, poetiskt, spontant – som kvicksilver, och att det är omöjligt att ta miste på hennes unika ton.
Jane Ira Bloom föddes 1955 i Boston, Massachusetts och började tidigt spela piano och trummor. Nio år gammal tog hon upp en altsaxofon och bestämde sig snart för att sopransaxen skulle bli hennes huvudinstrument. Hon studerade musik vid Yale University och blev klar med sin master där 1977. Efter studieåren startade hon det egna skivbolaget Outline Records och flyttade till New York. Från 1977 tills idag har Jane Ira Bloom på Outline Records spelat in, producerat och släppt inte mindre än sexton skivor i eget namn. På listan med medmusiker finns bland annat Kenny Wheeler och Charlie Haden. Åtskilliga gånger har hon tagit emot Jazz Journalists Award, Downbeats International Critics Poll och erhållit tunga priser som the Charlie Parker Fellowship for Jazz Innovation Award och the Mary Lou Williams Women In Jazz Award, för sin nu fyrtio år långa gärning inom jazz. Fyrtio år och sexton skivor av ständig utveckling – för Bloom letar jämt efter nya uttrycksmedel.
Den uppmärksammade föreställningen Unexpected Light med improviserad musik och ljussättning som hon gjorde tillsammans med en ljus-designer är ett exempel från hennes många samarbeten över konstarterna. 2015 vann hennes komposition Wild Lines, inspirerad av poeten Emily Dickinson, the Chamber Music America New York Jazz Works award. För NASA skrev hon tre originalkompositioner: Most Distant Galaxy för sopransax, live-elektronik, förinspelade ljud, bas, trummor och elektroakustisk percussion, Fire & Imagination för sopransax och kammarorkester, och Beyond the Sky för blåsorkester. Hon har också arbetat mycket tillsammans med både koreografer och bildkonstnärer. Ofta när Bloom använder sig av live-elektronik har hon effektpedaler som dubblar hennes saxofon om och om igen och målar illusionen av att det är en hel blåsorkester som spelar. Jane Ira Bloom bor fortfarande i New York, är verksam som musiker, bland annat med den psykadeliska jazzelektro-gruppen M'Lumbo, och undervisar på The New School for Jazz and Contemporary Music.